Samverkan, Teologi

– Aggressiv sekularism hot mot mångfalden

Begreppet ”aggressiv sekularism” debatteras idag och det finns många olika synpunkter på vad det är och vad som är religionens plats i Sverige. Elisabet Gerle, professor i etik, har forskat runt sekularisering och reder här ut begreppen.

Elisabet Gerle varnar för en aggressiv sekularism, som bortser från religion som en betydelsefull del i människors liv. Foto: Lars Rindeskog

När Myndigheten för stöd till trossamfund ordnade ett seminarium om religionens plats i framtidens Sverige för att ”mejsla fram ett kompletterande religiöst språk till det etablerat sekulära sättet att tala om demokrati, globalism, pluralism, mänskliga rättigheter” väckte det reaktioner. Både politiker och debattörer ifrågasatte att religiösa samfund – judiska, kristna och muslimska – skulle diskutera egna tolkningar av de begreppen.

Elisabet Gerle tror inte på olika språk för religiösa och sekulära. Och hon är kritisk till parallellsamhällen där religionsfrihet används som ett värn mot andra mänskliga rättigheter. Det finns ofta olika hållningar inom varje trostradition, så frågan är vilka som tillåts representera majoriteten. Däremot menar hon att det är viktigt att inse att religiösa människor är en del av samhället. Därför behövs många mötesplatser. Och många längtar efter andlighet och religiösa riter i en tid så präglad av konsumism.

Men det är viktigt att reda ut begreppen sekulär och sekularistisk, som hon i linje med bla filosofen Jürgen Habermas skiljer på. En sekulär stat förhåller sig neutral till olika religioner och man skiljer på stat och kyrka. Den positiva sekulära staten bejakar att olika religiösa samfund ska finnas i samhället och ger dem sitt stöd. Till religionsfriheten hör rätten att utöva sin religion, enskilt och tillsammans med andra. Sekularism är där-emot en ideologi, som vill minska religionens förekomst och betydelse i samhället. Religioner ska då helst inte vara synliga i samhället alls utan ses som en privatsak. I en sådan stat framstår ateismen som den enda trovärdiga hållningen, menar Elisabeth Gerle. Så var det till exempel i forna Albanien och Östtyskland.

– Det man inte ser är att ateism också är en sorts tro. Man kan inte bevisa att Gud finns, men man kan inte heller visa att Gud inte finns. Ateismen blir då en ideologi som kräver att vara den enda sanna tron, säger Elisabeth Gerle.

Sekularism är en ideologi som vill minska religionens förekomst och betydelse i samhället. Religioner ska då helst inte vara synliga i det offentliga rummet alls utan ses som en privatsak.

Tidigare var den offentliga bilden av en kristen människa någon som var schysst med sunda värderingar. Idag är bilden en annan. Ofta räknas inte kulturellt kristna som kristna. 

– Att komma ut som religiös kristen har blivit svårt i det svenska samhället. Eftersom nästan alla faller utanför definitionen, blir de kristna extrema i samhällets ögon. Trots att vårt samhälle är genomsyrat av kristna värderingar så är det ofta bara de som avviker mot andra, som ses som kristna.

Bilden av de religiösa som annorlunda och extrema förstärks genom medias rapportering, menar Elisabet Gerle. Där syns mest de extrema religiösa uttrycken. En radikal kristen brukade betyda någon med mer kärlek. Idag förknippas radikalisering med våld.

– Detta är en farlig förenkling. Inom till exempel islam finns hela skalan från kulturella muslimer till praktiserande. Men det är bara den lilla gruppen av politiska, ibland våldsamma, islamister som media intresserar sig för.

Elisabeth Gerle har forskat på det lutherska enhetssamhället. Inte förrän 1951, då lagen om religionsfrihet infördes, kunde man som svensk lämna Svenska kyrkan utan att ingå i ett annat religiöst samfund. I det evangeliskt-lutherska enhetssamhället förväntades en god svensk samhällsmedborgare vara lutheran. 

– Idag är en god och normal svensk medborgare ateist. Vi har bytt ut ett enhetssamhälle mot ett annat.

Elisabet Gerle menar att aggressiv sekularism riskerar att säga nej till det pluralistiska samhället. I den ateistiska retoriken sker nämligen långsamma negativa förskjutningar i synen på religiösa människor. En aggressiv sekularism riskerar därmed att kratta manegen för nationalister, som har ett etniskt nationsbegrepp, där till exempel varken judar eller muslimer hör till. 

Sekulariseringsforskare under 1900-talet spådde att religion var något vi höll på att lämna bakom oss. Men i det postsekulära samhället har dessa teoretiker erkänt att de hade fel. Religionen har aldrig varit borta, men vi ser lättare de andras religiösa uttryck. En förklaring är att det lever fler muslimer i västvärlden, men det handlar också om identitetspolitik.

– Under till exempel 1930-talets Tyskland var många judar assimilerade och tänkte på sig själva som tyskar i första hand. Men det hjälpte inte. Behovet av att synliggöra sin religion är en reaktion på att det inte räcker att vara assimilerad, säger Elisabeth Gerle.

– En sekulär stat bör gynna det pluralistiska samhället. Man ska kunna vara svensk och kristen, jude, muslim eller ateist. Det handlar ytterst om en människosyn där vi ser alla som jämlika, samtidigt som man bejakar olikhet och mångfald, avslutar Elisabeth Gerle.

Text: Gisela Lindberg

Ill: Catrin Jakobsson