Forskning

Barnmorska med femtio års perspektiv

Alkoholdropp för blivande mammor, demonstrationer för bättre smärtlindring och pappor som äntligen får tillträde till förlossningsrummet. Förlossningsvården och barnmorskeyrket har genomgått stora förändringar – inte minst under de senaste femtio åren. Det borde Anna-Karin Dykes om någon veta ­– hon började jobba som barnmorska redan 1968 och för trettio år sedan disputerade hon som första barnmorska vid Lunds universitet.

Anna-Karin Dykes började arbeta som barnmorska 1968 och kan se tillbaka på ett halvsekel med stora förändringar inom yrket. Foto: Åsa Hansdotter och privat

Anna-Karin Dykes som nyutexaminerad barnmorska.

 

 

– Navelsträngen var virad fem varv runt barnets hals, men hon vevade bara lugnt upp den, minns Anna-Karin Dykes.

1967 tog hon examen i Stockholm och började året därpå jobba på förlossnings-avdelningen i Lund – heltid i treskift, sju nätter i rad. Yrkesvalet har alltid känts rätt, även om hon under de första åren tyckte det var nervpirrande att ha ansvar för två liv, med endast en trätratt som hjälpmedel. 

– Om fosterljuden gick ner så var det väldigt oroligt, samtidigt så gillar jag ju när det är lite action. 

Under 25 år arbetade Anna-Karin Dykes som barnmorska. Och mycket hann hända under den tiden. På 60-talet fick till exempel inte papporna vara med på förlossningen och barnet togs även direkt efter födseln till ett speciellt barnrum, där det fick sova under den vecka som mamman var inlagd på BB. 

– Kvinnorna låg ofta i sal på två och när det var dags att föda fick man sätta upp en skärm, om inte den andra kvinnan hade möjlighet att gå ut. Alla skulle också föda i ryggläge.

Eftersom det ännu inte fanns ultraljud, så var den beräknade förlossningen mycket osäker och ibland räknade man fel på en hel månad. För att hejda en för tidig förlossning användes alkoholdropp, så mammorna kunde bli rejält påverkade efter en stund med dropp, berättar Anna-Karin Dykes. Hon har även varit med om att det kommit två barn i stället för ett, utan att någon insåg att det skulle bli tvillingar. 

– Det hände mycket under 70-talet med psykoprofylaxens intåg som bidrog till att papporna blev mer engagerade. Och epidural fick vi eftersom kvinnorna demonstrerade och krävde bättre smärtlindring.

I början på 80-talet blev Anna-Karin Dykes ombedd att hjälpa en av läkarna att undersöka infektioner på nyfödda. Några fall av plötslig spädbarnsdöd hade inträffat och man ville se om det hade något med gruppen B-streptokocker att göra. 

– På 60-talet var det inte ett så stort problem med B-streptokocker för vi hade tydliga hygieniska rutiner och fick inte undersöka vaginalt. Men senare förändrades rutinerna vilket medförde att bakterierna ökade och barnet löpte risk att bli smittat vid födseln. Detta kunde i sin tur leda till lunginflammation eller sepsis och ge andningssvårigheter. 

För att kunna bli behörig som doktorand var Anna-Karin Dykes tvungen att gå flera kurser och det var mycket att plugga in. 1988 disputerade hon som första barnmorska på universitetssjukhuset i Lund. Hennes avhandling ledde även senare till en stor nationell studie om hygien och B-streptokocker, där hon var koordinator.

– Sedan jag började forska och efter det att jag hade disputerat, upplever jag att läkarna lyssnade på mig på ett annat sätt och att jag fick en högre status där jag kunde ifrågasätta mer. 

När ultraljudet började användas var Anna-Karin Dykes nyfiken på den nya tekniken och ville lära sig mer. En stor del av hennes forskning har också handlat om föräldrarnas upplevelse av ultraljudet och hur de kan känna sig delaktiga under graviditet och förlossning.

Men 1993 började Anna-Karin Dykes fundera på om hon skulle fortsätta med det hon gjorde till pensioneringen. Svaret blev nej – det var dags för något nytt. Hon ringde till Vårdhögskolan och fick från en dag till en annan tjänst som kursledare för kursen Vetenskapsteori och forskningsmetodik för sjuksköterskor och barnmorskor. 

– Då hade jag jobbat kliniskt under så lång tid att det var lite svårt att klippa navelsträngen, skämtar hon. Men samtidigt har jag faktiskt behållit en del av samarbetet med kliniken genom forskningen. 

Genom åren har Anna-Karin Dykes haft många bollar i luften och bidragit till att kvaliteten i barnmorskeprogrammet höjts. Hon har varvat forskningen med att vara prefekt, undervisat studenter i forskningsmetodik och handlett doktorander. 

– När forskningsmetodiken blev en del av grundutbildningen, fick barnmorskeprogrammet högre status. Ytterligare ett stort steg var när vi gick in i Bolognamodellen – då kunde programmet läggas på avancerad nivå som är likvärdigt med masternivå. 

Anna-Karin DYKES gick i pension vid 67 år, men återanställdes på deltid eftersom man fortfarande behöver hennes hjälp med att handleda studenter och examinera magisteruppsatser. Det har passat henne bra att trappa ner succesivt, eftersom hon fortfarande trivs att ha kontakt med studenterna.

– Mitt jobb har varit roligt från dag ett och det känns fantastiskt att få ha varit med om den utveckling som barnmorskeyrket och utbildningen har genomgått. Jag blir aldrig trött på studenterna – det är ju nya människor hela tiden – och belöningen är om jag kan ge dem min syn på barnmorskans roll och samtidigt få dem intresserade av forskning. 

Åsa Hansdotter

MER OM Anna-Karin Dykes

Gör: Barnmorska, professor i reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa.

Ålder: 73 år.

Familj: Gift sedan 1968, fyra barn, tio barnbarn.

Gör på fritiden: Pysslar i sommarstugan, passar barnbarnen, sköter om hästarna, promenerar med hunden.

Favoritprogram på tv: Barnmorskan i East End.

Störst skillnad mellan att föda barn 1968 och 2018: – Att vi lyssnar på föräldrarnas önskemål och det är tillåtet att föda i olika ställningar. Vi kan även smärtlindra bättre. 

Roligaste med att vara barnmorska: – Att kunna ge föräldrarna en så bra förlossning som möjligt och att vara där när deras barn kommer till världen. Men även att kunna ta hand om föräldrarna på ett bra sätt när det ibland sker avvikelser.