Forskning, Naturvetenskap

Biologin kan delvis förklara sexuellt maktmissbruk

Finns det någon underliggande biologisk förklaring till varför män står för en så stor andel sexuella övergrepp jämfört med kvinnor? Eller hade det biologiskt sett lika gärna kunnat vara kvinnor som begick denna typ av trakasserier och övergrepp om den sociala och historiska maktstrukturen hade varit omvänd?

I ljuset av #metoo-rörelsens många vittnesmål har LUM tagit en pratstund med evolutionsbiologen Jessica Abbott.

Jessica Abbott har under många år forskat om hur könsskillnader uppstår och hur de utvecklas ur ett evolutionärt perspektiv. Hon är fascinerad av vad som händer när två olika kroppar, det vill säga hanar och honor, ska byggas upp utifrån samma genetiska information. Just generna är den centrala utgångspunkten i hennes forskning.

Hon är särskilt intresserad av de fall då en och samma gen visar sig ha motsatt överlevnadseffekt hos hanar jämfört med hos honor; inom vetenskapen kallas det för sexuell antagonism. Där kan man hitta intressanta ledtrådar till fördjupad kunskap inom evolutionsbiologin. Till sin hjälp för att finna svar använder Jessica Abbott forskningslämpliga djur som bananflugor, trollsländor, plattmaskar. Hennes forskning resulterade för ett par år sedan i ett prestigefullt anslag från Europeiska forskningsrådet.

Men att betrakta vår egen art, människan, ur ett strikt biologiskt perspektiv är ofantligt mycket svårare, konstaterar hon. Vad kan evolutionsbiologin egentligen säga om manligt och kvinnligt?

– Det blir ganska mycket spekulation. Både biologi och samhällsstrukturer spelar ju in, säger Jessica Abbott.

Hon påpekar att kvinnor också kan utöva fula maktspel och trycka ner andra som de anser vara socialt underlägsna. Fast det tar sig oftast, men inte uteslutande, andra former än sexuella. Att det är vanligare med just sexuella trakasserier från män med makt kan säkert delvis förklaras av samhällets förväntningar kring manligt och kvinnligt, menar Abbott.

– Men jag tror att biologin också bidrar i och med att hanar evolutionärt sett brukar gynnas av att vilja para sig mer än honor, så steget till att utnyttja sin makt för sexuella ändamål kanske är något kortare för män än för kvinnor, säger Jessica Abbott.

Men varför tycks då hanar generellt sett ha en större parningsbenägenhet i djurvärlden? Kan det möjligen förklaras biologiskt av de två olika könsstrategier som på cellnivå existerar, nämligen äggceller respektive spermier? Hos vår egen art råder en tydlig skillnad i dessa bägge könsstrategier – kvinnan kan leverera endast en äggcell per månad medan mannen, med sina många spermier, har betydligt fler möjligheter att under samma tidsintervall skicka sina gener in i framtiden. Kan en sådan, djupt biologisk, skillnad i könsstrategi bidra till att inverka på mänskligt beteende?

– Det är inte orimligt att det finns en koppling. Sådana könsstrategier är grundläggande inom all forskning på sexuellt urval. Men man måste se till hela parningsbilden. Flera olika faktorer kan spela in även rent biologiskt, exempelvis olika ekologiska faktorer, säger Jessica Abbott.

När det gäller biologisk forskning om människan som art är vissa egenskaper hos oss lättare att analysera än andra, påpekar Jessica Abbott. Ett sådant exempel är vår kroppslängd. Tidigare studier har visat att denna egenskap till största delen, cirka 80 procent, beror på generna och endast i liten utsträckning på den omgivande -miljön. Desto svårare är det att bedriva evolutionsbiologisk forskning om egenskaper som har tätare koppling till våra beteenden. Den klassiska frågan om arv eller miljö blir här en svår nöt att knäcka.

– Det blir problematiskt att mäta när det har att göra med personlighet. Och det är omöjligt att avgöra hur mycket som beror på biologi jämfört med kultur, säger Jessica Abbott och konstaterar att det därför är så populärt med studier av enäggstvillingar som vuxit upp i olika miljöer.

Det är svårt att exempelvis mäta människors sexlust eller vilka faktorer som inverkar på deras val av partner. Hur mycket i enkät-svaren är präglade av det som individerna känner jämfört med det som de förväntar sig att känna? Det tycks i alla fall vara så att gener och biologi generellt sett har allt mindre inverkan på skillnader mellan könen ju närmare vi rör oss mot att undersöka egenskaper kopplade till just våra beteenden och våra tankar, påpekar Jessica Abbott.

– Skillnader mellan könen är i detta sammanhang små jämfört med skillnader mellan individer oavsett kön, säger hon.

Vad gäller studier specifikt om människans sexuella beteenden och parningsstrategier är det inte många aspekter som har gått att undersöka vetenskapligt ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv, menar Jessica Abbott. Om man jämför med våra närmaste släktingar, gorillor och schimpanser, kan man konstatera att människan evolutionärt sett har utvecklat en parningsstrategi som bygger på parförhållanden alternativt små grupper i storleksordningen en man och ett fåtal kvinnor eller omvänt, två män och en kvinna, vilket kan vara fallet om man lever i en miljö med knappa resurser.

– Människans strategi ligger mittemellan gorillornas och schimpansernas, säger Jessica Abbott och förklarar att hos gorillorna samlas en hel flock honor runt en dominant hane medan schimpansernas strategi istället är att alla parar sig med alla.

Rent generellt kan man ur ett biologiskt perspektiv säga att mänskligt beteende handlar om att skaffa sig status, för vi är grupplevande djur. Här råder ingen skillnad mellan könen; både kvinnor och män vill ha hög status för att i grund och botten gynna sin överlevnad, menar Jessica Abbott.

Hon är engagerad i kommittén för jämställdhet och likabehandling vid Naturvetenskapliga fakulteten. Genom sitt arbete med likabehandlingsfrågor ser hon att sexuellt maktmissbruk utgör en bråkdel av den totala mängden missbrukad makt på jobbet. Det är vanligare för bägge könen att missbruka makt på andra sätt än sexuellt, menar hon.

– De som råkar ut för maktmissbruk är de som har mest att förlora på att säga ifrån. Det bästa sättet att ta itu med problemet är att hitta lösningar som gör att man inte behöver känna sig utsatt när man påtalar missförhållanden, säger Jessica Abbott.

Hon konstaterar att människan som art är väldigt flexibel. Ur ett evolutionärt perspektiv är denna anpassningsförmåga vår styrka. Det inger också hopp inför fram-tiden, även vad gäller genusfrågor sett i ljuset av #metoo-rörelsen, anser Jessica Abbott.

– Vi formar oss utifrån vilka värderingar och förväntningar som råder. Om det inte alls accepteras längre att man utövar sexuell makt på jobbet så går det att skapa förändring här, säger hon.

Lena Björk Blixt

Läs resten av artiklarna som ingår i temat ”Mansrollen”