Administration, Allmänt

Gästkrönikan om Universitetshuset: Ett hus att återvända till

Om Universitetshusets betydelse under alla år, skriver Sten Åke Nilsson, professor em i konstvetenskap. Han förklarar varför huset nu drabbats av fuktskador och uppmanar universitetsledningen att överge planerna på att flytta till Kungshuset och istället återvända när det anrika Universitetshuset är färdigsanerat.

När rektor i slutet av vårterminen lämnade Universitetshuset och fick frågan ”hur känns det”, av Sydsvenskans reporter, blev svaret ”det känns väl ingenting”. Jag tror att han är ganska ensam om sin uppfattning.

För många av oss – studenter, lärare, administratörer och tidigare rektorer – har Universitetshuset en central betydelse i vardag och fest. För min egen del började kontakten i mitten av 50–talet med inskrivning i det stora rummet på södra sidan av atrium. I rummet intill residerade dåvarande rektor Philp Sandblom. På andra sidan korridoren fanns räntekammaren. Så hade det också sett ut när huset invigdes 1882. Motsvarande lokaler i norra delen disponerades från början av fakulteterna, men hit flyttade sedan rektor och konsistorium. Därunder fanns en källare med mycket fukt. En av mina kollegor som hade ärende dit ner kallade den för ”bassängen”. 

Denna del av huset är nu avstängd för sanering. Här ställs man inför den problematik som fått nuvarande rektor att lämna sitt gamla tjänsterum.

En ständigt växande administration har efterhand fyllt flera av de ursprungliga lektionssalarna. Philip Sandblom ville emellertid gärna ha kvar en institution på tredje våningen. Ämnet konsthistoria hade etablerats 1919 och vi tog då över en del av ritmästarens gamla domäner. Den stiliga överljussalen här uppe fanns däremot från början. Skånska Konstmuseum/Pictura var länge en populär mötesplats och en sluss till samhället ”utanför murarna”. Utställarna växlade från Hill och Imaginisterna till Jan Håfström och Matisse. Ett uppmärksammat arrangemang handlade om huset självt när det fyllde hundra år.

Mycket hade hänt sedan huset togs i bruk och slitaget märktes, framför allt i aulan, det mest praktfulla rummet. Min installationsföreläsning hösten 1981 kom därför att handla om arkitekten Helgo Zettervall och behovet av en restaurering. Bland lyssnarna fanns Carl-Gustaf Andrén, nybliven universitetskansler med säte i Byggnadsstyrelsen. Hans efterträdare som rektor i Lund, Nils Stjernquist, var också entusiastisk. Och det stora arbetet genomfördes av Restaureringsgrupp Syd och FOJAB Arkitektkontor och tog två år. 

Även Atrium, den centrala hallen, återställdes. Och sfinxerna, som representerar de från början fyra fakulteterna, kunde återvända till sina gamla häckningsplatser på taket. De gjöts av stuckatören Hans Räthel och firades i juni 1993. För kostnaderna svarade Crafoordska stiftelsen. Sfinxerna ”lyfter” fasaden både visuellt och som symboler; i sitt sammanhang står de för den högsta kunskapen.

Fyrtio rum och sex korridorer listade Elof Tegnér när han en gång skrev om det nya Universitetshuset. Ett enkelt schema kan man tycka, men Zettervalls arkitektur är i grunden rationell och har visat sig flexibel och användbar genom åren. Och det grekisk-romerska formspråk han använde har i dag nära motsvarigheter i postmodern design. 

Ett hus att återvända till, således. Men varför inte pröva södra sidan, där rektor satt från början, med perspektivet mot Domkyrkan och de nya alléerna i Lundagård?

Sten Åke Nilsson, 

Professor em i konstvetenskap