Debatt/opinion, Gästtyckare

Gästtyckare: Arbeta aktivt mot ojämlika strukturer

Laurie Cohen på Företagsekonomiska institutionen skriver om hur vi måste arbeta bort bristen på jämställdhet och inse att den inte kommer att växa bort av sig själv

Laurie Cohen.

En gammal historia har dykt upp igen i sociala medier. Den går så här. En pappa och hans son har råkat ut för en bilolycka. Pappan har omkommit och sonen förs i ilfart till akuten för operation. Vid ankomsten till operationssalen och åsynen av pojken utbrister kirurgen: ”Jag kan inte operera honom – det är min son”.

Folk förstår fortfarande inte hur det kan hänga ihop. Men det är egentligen självklart. Kirurgen kan vara pojkens mamma, eller pojken kan ha två pappor. Första gången jag hörde historien var för femtio år sedan och det verkligt intressanta är varför vi fortfarande tycker den är så svår att begripa.

När jag kom till Ekonomihögskolan som gästprofessor var en av mina uppgifter att samarbeta med kollegor i jämställdhetsfrågor. Man var bekymrad över att så få av professorerna var kvinnor och ville gärna förändra situationen. Tillsammans med Ellen Hillbom, dåvarande ordförande för högskolans kommitté för jämställdhet och likabehandling, inledde vi en granskning för att försöka förstå hur kollegorna upplevde livet på EHL och var de trodde att problemen fanns.

Några teman återkom i våra intervjuer och fokusgrupper:

• Som akademiker får man jobba dygnet runt och det finns inget man kan göra åt det. Om det inte passar får man söka sig en annan sysselsättning.

• Jämlikhet är mycket viktigt i Sverige och centralt för vilka vi är och vad vi gör.

• Akademin är en meritokrati. De som är bäst blir belönade.

• Det är barnafödandet som är problemet. Kvinnors karriärer bromsas av att de föder barn.

• Den nuvarande bristen på jämställdhet är ett kanaliseringsproblem som kommer att lösas så småningom. Vi behöver inte ingripa i systemet.

Precis som i den inledande historien får dessa ”kalla fakta” karaktären av oavvisliga sanningar – antaganden om företeelser som inte ifrågasätts. Eftersom de framstår som ”naturliga” och inte särskilt uppseendeväckande sprids de omärkbart inom organisationen tills de blir en del av verksamheten och närmast grundläggande för det vardagliga arbetet.

Det ska i och för sig sägas att EHL liksom ekonomihögskolor i stort (och akademin i allmänhet) har gjort stora framsteg i arbetet med att komma åt bristen på jämställdhet. EHL:s nuvarande meriteringsprogram för unga akademiker som Gert Paulsson, Siri Terjesen och jag har utvecklat är bara ett exempel. Men mycket återstår att göra.

Hur ska vi då göra för att bryta mönstret? Att slakta heliga kor kan vara en bra början. Eller att söka svaret i målsättningar, även om det kan medföra kritik för ”särbehandling” och ogillas till och med av dem som hjälpen var avsedd för. Värt att notera är dock att det är sådana åtgärder som varit avgörande för att förändra många arbetsplatser där man tagit steget att vidta dem. Ändamålsenliga utbildningar och erbjudanden (t.ex. att prova på en högre befattning än din egen) kan också vara till hjälp.

Ytterst behöver vi dock ta oss an en hel uppsättning procedurer som tas för givna. Informella rutiner och ritualer är centrala för akademins funktionssätt – vem som blir med i vilken grupp, vem som står först i en ansökan om forskningsmedel, vem som får de bästa doktoranderna, vem som gör anspråk på att vara huvudförfattare av en artikel, vem som är med i nämnder och tar beslut, och hur karriärer formas i informella sammanhang, efter kontorstid. Med andra ord måste vi arbeta bort bristen på jämställdhet, och de antaganden den bygger på, från systemet.

Precis som kirurger kan se ut på många olika sätt så måste vi säkerställa att vi inte bara belönar de akademiker som ser bossiga ut och agerar som man alltid gjort. Framför allt måste vi inse att problemen inte kommer att försvinna av sig själva bara vi ser tiden an.

Laurie Cohen, gästprofessor, Företagsekonomiska institutionen