Allmänt, Debatt/opinion, Gästtyckare

Gästtyckaren om husen i Lundagård – ställda mot varandra

Hjördis Kristenson har forskat om vetenskapliga byggnader och skriver här om hur fyra års arbete med det nya universitetsmuseet i Kungshuset har varit förgäves i och med beslutet att flytta det planerade besöks­centrumet och museet till Universitetshuset.

Primus inter pares – den främste bland likar? Inte någon av dessa byggnader gör anspråk på den rollen, storslagna var och en på sitt sätt, bredvid varandra och nära nog mitt i staden: borgerlig, andlig och lärd miljö i symbios. Lägg till grönskan – Lundagård och universitetsplatsen, båda med tungt symbol- och skönhetsvärde, formade och tuktade var och en på sitt sätt. Och här tar Kunskapsstråket sin början. 

Allt som sig bör, eller? Nej. Det nya Universitetshistoriska museet skulle enligt avtal samsas med andra funktioner i Kungshuset. Nu har Rektor vänt på klacken. Den fyra år långa planeringen för museet, två av dem med intensivt arbete, har förkastats. Rektor ska flytta till Kungshuset, museet till Universitetshuset. Skälen för en sådan rockad övertygar inte.

Ingen byggnad kan som Kungshuset leva upp till de förhoppningar man har rätt att ställa på ett museum som detta. Genom seklerna har en rad olika funktioner präglat huset: upptakten som residens för danske kungens länsman fram till hemvist för filosoferna, de sista att lämna byggnaden 2014. Det är inte fel att påstå att nära nog ett helt universitet rymts inom dess väggar. Flera arkitekter har satt spår: byggmästaren lade grundstenen år 1578, Hårleman satte sin prägel på huset vid mitten av 1700-talet, följd av Brunius under 1830-talet, slutligen Zettervall åren 1877–79. Allt, bokstavligt och mentalt, sitter i väggarna – huset ett museum i sig med stor historisk-pedagogisk potential.

Förarbetet för det nya museet har hunnit långt: Museum Stobaeanum återskapas på ursprunglig plats, så också delar av 1700-talets anatomiska teater. Observatoriet krönte en gång husets torn; då faller det sig naturligt var och hur astronomin presenteras. Det äldsta konsistorierummet, hur såg det ut? Exemplen kan mångfaldigas. Och så denna geniala idé: att gruppera utställningens föremål och texter utifrån de historiska platser/byggnader man ser från fönstren i respektive rum, till exempel Domkyrkan, Tegnérstatyn, AF, gamla botaniska trädgården etc. Besökarna lämnar museet med djupare insikt om det universitet som på sitt sätt format staden. 

Arbetsgruppen är tillbaka på ruta ett, arbetet -förgäves? Var och en som är förtrogen med Universitetshuset inser att det är omöjligt att där iscensätta Kungshusets – och akademins – mångskiftande historia på det sinnrika och konstfärdiga sätt som beskrivits. 

Men saken behöver inte vara förlorad – med ett annat scenario. Rektor stannar i universitetets huvudbyggnad. Han, liksom sina företrädare sedan 1882, är kvar i det vackra tjänsterummet, representativt för akademins högsta ämbete. Pelarsalen har samma funktion som tidigare; aulan sina givna aktiviteter, oftast riktade utåt. Förvaltningens behov av lokaler utreds under den evakueringstid som måste till för saneringen av byggnaden.

En trappa upp styr Zettervalls planlösning: föreläsningar, seminarier och möten i mindre skala. I andra salar läsplatser för studenter. Tredje våningen – här höll tidigare konstvetarna till – blir åter hem för konsten: tillfälliga utställningar i den vackra utställningssalen, delar av universitetets konstsamling i andra utrymmen, i förening med en presentation av husets skapare, Helgo Zettervall.

Hjördis Kristenson, docent konstvetenskap