Ekonomi, Gästtyckare

Gästtyckaren: Var är forskarnas kritiska tänkande när det gäller Trump?

Att vi lever i individualismens tidevarv tycks inte gälla reaktionerna på Donald Trump. Många förfasar sig i samma tonart, och det finns en risk i att vi forskare tappar koncepterna, skriver Charlotta Levay, forskare på Ekonomihögskolan och specialiserad bland annat på karismatiskt ledarskap.

Charlotta Levay, Business Administration, Fretagsekonomiska institutionen vid Ekonomihgskolan, Lunds universitet.Under amerikanska presidentvalrörelsen fascinerades jag enormt av fenomenet Donald Trump. Vad för slags ledare var han och vilka var hans -anhängare? Vad drog folk till hans massmöten och vad var det som pågick där? Många var snabba att ta fram fasciststämpeln – sådana resonemang kunde man till och med höra i universitets-korridorerna, där folk ändå är tränade i kritiskt tänkande och har andra förklaringsmodeller att tillgå än trötta paralleller till 30-talet.

Men det fanns också mer nyanserade resonemang, i synner-het i amerikanska medier. Exempelvis från Arlie Hochschild – sociologen som myntat begreppet ”emotionellt arbete” och som de senaste åren gjort etnografiskt fältarbete hos Tea Party-anhängare, vilka sedan blivit Trump-anhängare. På tidskriften Slates lysande poddradioprogram Trumpcast intervjuades J.D. Vance om sin biografiskt förankrade Hillbilly Elegy, en skildring av den vita arbetarklassens livsvärld och vedermödor.

Insikterna om motiven hos Trumps väljarbas känner ni kanske igen: oro bland globaliseringens förlorare över företags-nedläggningar, försämrade livschanser och de traditionella värdenas sammanbrott; irritation över politisk korrekthet och identitetspolitik; ilska mot de ekonomiska och kulturella eliter som tycks driva på allt detta och känslan att Trump är annorlunda, inte så där snorkig och överlägsen utan en modig sanningssägare som försvarar vanligt folk.

Nu sedan valet och Trumps presidentinstallation är allt annor-lunda. Trumpcast har tappat stinget och blivit ett forum för frust-ration över sakernas tillstånd. Det går inte att gå in på en tidningshemsida utan att översköljas av alarmistiska artiklar om Trump, och det går inte att öppna sin Facebooksida utan att mötas av ett flöde med upprörda inlägg om Trumps senaste påhitt. Satirfilmerna som delas är ibland rätt roliga, men annars är det hela så enformigt och förutsägbart att klockorna stannar.

Det sägs att vi lever i individualismens tidevarv där alla vill vara originella, men det tycks inte gälla just reaktionerna på Trump.

Så fenomenet som behöver förklaras är inte längre Trump och hans efterföljare utan allt ståhej kring Trump. Vad är det hos Trump som gör att alla journalister kastar sig på samma boll? Vad är det som får så många människor att falla in i samma mönster av hu och vad hemskt och vad förfasad jag är? Vad är det som får samhällsvetenskapliga forskare att på fullt allvar tala om gryende diktatur när en demokratiskt vald president börjar genomföra sina vallöften?

Är det någon sorts masspsykos, eller grupptänkande på samhällsnivå? Handlar det om att visa att man är en välanpassad samhällsmedlem och om svårigheten att tänka bortom för-givet-tagna föreställningar? Och finns det kanske en risk att vi forskare tappar koncepterna när vi möter en politiker som så uppenbart ifrågasätter akademiska perspektiv på tillvaron?

Se där några frågor att diskutera i universitetskorridorerna.

Charlotta Levay

Docent på Ekonomihögskolan och forskare i organisation och ledarskap