Administration, Ekonomi

Hon sprang motionslopp i Nordkorea

Hon har sprungit i New York, Pyongyang, genom Angkor Wats ruiner och på många andra ställen runt om i världen. Ingela Brandt har alltid ett nytt lopp att se fram emot.

Ingela Brandt har alltid ett nytt motionslopp i sikte när hon springer. Hur fort hon springer spelar där­emot mindre roll.

– Det är ju inte så att jag tycker att det är speciellt kul just att springa, egentligen. Och ”andra andningen” som alla pratar om, den har jag aldrig upplevt. Men jag känner att jag mår väldigt bra av löpningen.

Ingela Brandt började springa när hon hade fyllt fyrtio. Inte som resultat av någon fyrtioårskris, men lite grann som en reaktion på att fenomenet benskörhet fick en hel del strålkastarljus på sig under 1990-talet.

– Jag hade inte idrottat alls tidigare. Jag rökte inte, jag var normalviktig men otränad, och jag minns att de första 1.200 meterna var otroligt tuffa.

Nu är hon uppe i tre rundor i veckan. Mellan en halvmil och 17 kilometer brukar det bli. Ett Friskispass därtill och träningen är komplett.

– Man har bara ett liv. Jag vill hålla mig frisk de år jag får leva.

Mellan åtta och tio motionslopp om året är lagom, tycker hon.

– Loppen är målen för att hålla liv i träningen. Man kan ju inte ställa upp i ett lopp om man inte tränat.

Ett av loppen hon sprungit var i New York år 2000. En mil, bara damer.

– Det är fantastiskt att få springa i en ny miljö, se saker som man skulle missat om man bara varit på plats som vanlig turist.

Löpningen har fört henne till många minst sagt oväntade platser runt om i världen. I april i år sprang Ingela Brandt halv-maran i Pyongyang, Nordkorea.

– Hade det varit nu, efter senaste provsprängningen, skulle jag kanske inte ha åkt iväg dit. Självklart tänker vi som löpare på hur vi förhåller oss till att det är en diktatur vi besöker. Förhoppningsvis kan vi visa lokalbefolkningen att det finns en annan värld.

– Men Iran hoppade jag över. Där skulle jag som kvinna ha hänvisats till att springa milloppet på en inomhusarena.

Hennes roligaste lopp har varit Copenhagen Urban Trail och Bochum Urban Trail.

– Då springer man in och ut i olika hus, i teatrar och sådant.

Men det mest spektakulära är ändå milloppet i Angkor Wat i Kambodja.

– Att börja ett lopp klockan fem på morgonen och sedan springa inne bland ruinerna, det var stort, säger Ingela Brandt.

Hon har, peppar peppar, klarat sig ganska skadefri.

– Men förra året hade jag problem med musklerna på baksidan av vänster lår. Det tog tid att läka. Då fick jag promenera istället. Vardagsmotionen är viktig. Att ta trapporna, gå istället för att ta bilen, cykla. Elcykel skulle jag kunna motivera om jag skulle cykel-pendla mellan Bunkeflostrand och Lund.

Vad har hon då för råd till den som blir inspirerad och vill börja springa.

– Börja med att bestämma dig. Du måste vilja springa. Ta det lugnt i början.

– Glöm klockan. Spring aldrig mer än två gånger i veckan som ny löpare. Det är det vanligaste felet folk gör. Då kommer benhinneinflammation och hälseneproblem som ett brev på posten.

– Lägg upp en plan och sätt upp ett mål: till exempel att du om ett år ska kunna springa en halvmil utan att stanna. Boka in dina löprundor i almanackan och försök hålla det. Skyll inte ifrån dig på annat. Alla dagar är inte bra dagar – men ta dig ut ändå, om du bestämt det. Spring en lite kortare bit.

– Och se till att ha bra skor, som gärna får kosta en del.

 Text & foto: Evelina Lindén