Forskning, Humaniora

Illustratör med boken i centrum

Ragni Svensson är illustratören som har nischat sig mot vetenskapliga artiklar, samtidigt som hon är doktorand i bokhistoria och älskar att dansa till reggae och dancehall.

Ragni Svenson

När Ragni Svensson inte doktorerar i bokhistoria arbetar hon som illustratör.

Nu är hon snart färdig med sin avhandling om Bo Cavefors bokförlag där hon undersöker maktförhållanden och strategier på svensk bokmarknad under 60- och 70-talen.

– Jag älskar att arbeta ensam och att få djupdyka in i ämnet. Jag har pendlat mellan hybris, känslan av ”jag är bäst” och känslan av att allt jag gör är värdelöst. Men nu när jag snart är klar känns det kul, säger hon.

Ragni Svensson säger att hennes intressen har följt henne sen barndomen – teckning, formgivning och böcker. Under tonåren hängde hon hos bokhandlare och letade gamla böcker med fina omslag. I efterhand ser det ut som en logisk följd, som ledde fram till det hon gör idag – doktorerar i bokhistoria och illustrerar. Illustrationerna gör hon för hand, genom att teckna och klippa ut former och sätta samman till collage. Ragni Svensson teckning

– Jag vill lägga till något nytt till forskningen, en kommentar. Det blir mycket research innan jag sätter igång, för även om jag inte har en realistisk stil så ska grunden stämma. Handlar det om Baltikum på 80-talet så ska kläder och hus se rätt ut.

Mest har hon illustrerat för vetenskapliga tidskrifter, men hon har även gjort omslag till avhandlingar. För det mesta har det handlat om historiska frågor eller samhällsfrågor.

Ragni Svensson är pratsam men eftertänksam, vill vända och vrida och inte dra förhastade slutsatser. Hon är engagerad när det gäller olika rättvisefrågor, men vill inte kalla sig aktivist.

– Det finns andra som är aktivister och som gör mycket mer. Dessutom gillar jag varken möten, slagord eller snabba lösningar. Jag vill grotta in mig, researcha och tänka igenom saker och ting på djupet, säger Ragni Svensson.

Forskning stämmer nog bättre med Ragni Svenssons profil än att stå på barrikaderna.

– Det är skönt att till slut veta vad jag vill, och det är att forska. Nu när man ska ta sig vidare hade det nog varit bra om jag var bättre på att nätverka professionellt, men jag tycker det är knepigt, förstår inte riktigt hur det går till.

Tidigare reste hon mycket och ofta på ett inte helt tryggt sätt. Det kunde handla om att bara dimpa ner någonstans och ta sig runt, åka lastbil eller köpa en gammal bil och köra runt. Men det har ändrats.

– Jag har rest mycket för att utmana mig själv, för att våga, men jag gillar egentligen inte osäkerheten i resandet. Nu njuter jag av att inte ha en resa inplanerad. Kanske har jag hittat lugnet, eller så har jag bara blivit gammal, säger hon och skrattar.

Text & foto: Jenny Loftrup