Forskning, Naturvetenskap

Lundabiologer med vindkraftmakt

När svensk vindkraft byggs ut är det expertutlåtanden från Biologiska institutionen i Lund som till stor del avgör var nya vindkraftparker placeras. Myndigheter och domstolar har sedan 2011 alltid valt den linje som Martin Green och Jens Rydell förespråkar.

Vindkraftverk i stjärnljus.

”Så ska det vara, för det har Jens och Martin sagt.” Ungefär så låter det när länsstyrelser och mark- och miljödomstolar grundar sina beslut på lundabiologernas syntesrapporter.

Rapporterna innehåller den samlade kunskapen om hur vindkraftverk påverkar fåglar och fladdermöss. Den första kom 2011. I fjol uppdaterades den. Arbetet sker på uppdrag av Naturvårdsverket och Energi-myndigheten i ett samarbetsprogram -kallat Vindval.

– Vi läser vad andra har skrivit och gör våra egna vetenskapliga undersökningar. Sedan rekommenderar vi. Ofta handlar våra rekommendationer om olika skydds-avstånd, alltså ett minsta avstånd till ett område, exempelvis en fågelkoloni, förklarar Martin Green, forskare vid Biologiska institutionen.

Biologen Martin Green har makt att påverka placeringen av vindkraftverk genom sina utlåtanden om hur de kan påverka fåglar och fladdermöss. Foto: Inger Ekström

Tyngden som rapporterna har innebär att han och Jens Rydell har makt. Genom åren har de stundtals hamnat i heta diskussioner med kritiker och verbala påhopp har förekommit såväl från fågelfolk som vindkraftsföreträdare, allt beroende på vem som känt sig förfördelad.

– När det handlar om varg eller vindkraft, så försvinner ofta vett och sans, säger Martin Green med ett snett leende.

– Man blir inte vän med någon. Hur man hanterar det beror på hur man är som individ.

Utgångspunkten för deras vindkraftsrapporter är skyddsperspektivet för fåglar och fladdermöss. Frågan de ställer är hur det är  möjligt att bygga med så liten skada som möjligt?

En vindkraftpark som enligt Martin Green aldrig borde ha byggts är Näsudden på Gotland. 

– Den hade aldrig fått tillstånd med de bedömningsgrunder som finns idag.

Martin Green är anställd på Biologiska institutionen, men lönen betalar Naturvårdsverket. Upplägget beror på den miljöövervakning som experterna på institutionen utför åt Naturvårdsverket och landets alla länsstyrelser.

En del av miljöövervakningen är Svensk fågeltaxering som Martin Green arbetar med tillsammans med Åke Lindström och Fredrik Haas. Till sin hjälp har de över 600 frivilliga fågelräknare spridda över landet. En annan del av miljöövervakningen är dagfjärilsövervakningen som Lars Pettersson ansvarar för.

Jordbruksverket är en flitig användare av miljöövervakningsdata från lundabiologer. Myndigheten använder resultaten när de tittar på om det går att ändra olika strukturer i odlingslandskapet för att främja den biologiska mångfalden. 

Om Lundabiologernas resultat visar att en fågelart minskar eller helt försvinner från en viss del av landet kan det få direkta konsekvenser i samhället och leda till akutåtgärder.

Data från Svensk fågeltaxering används också för att följa hur jordbruket och skogsbruket efterlever sina miljöinsatser.

– Våra data kan leda till förändringar i olika miljöstöd inom jordbruket eller förändringar i skogsbrukets miljöcertifiering, berättar Martin Green.

Klassiska exempel på vad som åtminstone delvis upptäckts med hjälp av fågeldata under 1900-talet är användningen av kvicksilverbetat utsäde och miljögifterna DDT och PCB.

Jan Olsson

MILJÖÖVERVAKNINGEN

Vid Biologiska institutionen bedrivs nationell och regional miljöövervakning på uppdrag av Naturvårdsverket och landets 21 länsstyrelser. Svensk fågeltaxering är en del i miljöövervakningen, dagfjärilsövervakningen en annan. I fågeltaxeringen ingår även större däggdjur, från ekorre och uppåt. 

Syftet är att upptäcka oroväckande förändringar i miljön i tid och kunna sätta in åtgärder. Data från Svensk fågeltaxering ligger till grund för rödlistning av fåglar.

Miljöövervakningsdata används även för att följa upp nationella miljömål.

Data används också för att följa upp olika EU-direktiv som Fågeldirektivet, Art- och habitatdirektivet och Havsmiljödirektivet.

Källa: Martin Green