Samverkan

Tre frågor om vad LU gör för flyktingar

Niklas Selberg och Amin Parsa, doktorander vid Juridicum, ställer tre frågor till universitetsledningen om vad universitetet gör i flyktingfrågan.

Rektorsämbetet argumenterar med utgångspunkt i att universitetet idag inte har något särskilt ansvar att engagera sig för asylrätten och de människor som flyr undan krig och förföljelse i framförallt Mellanöstern. Världen har tidigare sett liknande situationer, med stora folkmassor som tvingats fly undan krig och förtryck – här i Europa är det kanske framförallt minnet av Andra världskriget som gör sig påmint. I historiens ljus är det många som menar att svenska samhällsinstitutioner – däribland universiteten – då borde ha tagit ett större ansvar för inte minst de judiska flyktingströmmarna. Mot denna bakgrund undrar vi om rektorsämbetet kunde beskriva en krissituation i vilken det vore rätt för universitetet att aktivt ta ställning och kraftfullt engagera sig på bred front – alltså utöver de aktiviteter som normalt sett ingår i universitetets verksamhet? Således: om inte idag, om inte i denna situation och för dem som nu flyr, så när?

Många universitet runt om i världen – bl.a. Queen Mary University of London, SOAS University of London, Malmö högskola, och flera lärosäten i Centraleuropa – har på olika sätt tagit ställning för flyktingrätten och tar aktiv del i att stötta de flyktingar som nått en fristad i de respektive länderna. Detta genom åtgärder som gått utöver deras sedvanliga verksamhet. Samarbetsorganisationer för universitet, LERU och European University Association, har gått ut med uppmaningar om att sjösätta ett brett arbete för flyktingarna. Flera universitet har således bl.a. ordnat stipendier, husrum, insamlingar och olika typer av kurser för dessa människor, utöver att de visat engagemang i opinionsbildning kring flyktingrätten. Mot bakgrund av rektorsämbetets hållning att LU inte engagerar sig på detta sätt, undrar vi om rektor menar att vi bör ändra uppfattning om dessa universitets verksamhet, dess kunskapsproduktion och dess kunskapsförmedling. Har dessa universitet på något sätt ändrat karaktär, efter att som organisation ha engagerat sig för asylrätten och flyktingarna? Till det bättre? Till det sämre?

Slutligen undrar vi vad rektorsämbetet ser som det främsta hindret mot att förena sig med de universitet som valt att ta aktiv ställning för flyktingar och för asylrätt. Vilka konsekvenser oroar sig rektorsämbetet för om universitetet som organisation tog tydlig ställning för asylrätten och människor på flykt undan krig och våldsamheter i bl.a. Mellanöstern? Vad hindrar LU från att göra mer än att ställa upp med personal till Migrationsverkets och Folkuniversitetets verksamheter.

Amin Parsa och Niklas Selberg, doktorander, Juridiska fakulteten

REKTOR SVARAR: Det råder ingen tvekan om att flyktingfrågan är en av vår tids största utmaningar och den påverkar givetvis hela samhället som måste mobilisera och hjälpa till, även Lunds universitet. Vi ska göra allt vad vi som skattefinansierad myndighet och utbildnings- och forskningsinstitution kan göra och vårt uppdrag är forskning, utbildning och samverkan. Med detta uppdrag kan vi göra en enormt stor och viktig insats i flyktingfrågan och i min blogg har jag berättat om flera initiativ som görs vid LU för att just ta ansvar i denna fråga. Vi ger utbildningar, håller seminarier (Debatt i Lund är ett exempel), vi tar emot en akademiker från Syrien med inspiration från nätverket Scholars at Risk och i samarbete med Malmö högskola, vi är medlemmar i LERU och delar deras värderingar i frågan. Universitetets värdegrund som anges i vårt viktigaste dokument, den strategiska planen, är också mycket tydlig: vi står för grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska och akademiska värden.

Däremot menar jag att politik och viljan att hjälpa och förändra är mellanmänskliga aktiviteter och måste utföras av människor och inte av oss som myndighet. Jag tror att det är olyckligt, rent av kontraproduktivt, om universitetet som myndighet blir ett ställföreträdande samvete åt sina anställda och studenter så att de slipper organisera sig i civilsamhället.

Som privatperson känner jag stark sympati för de människor som är på flykt och jag drabbas lika hårt som alla andra av de fruktansvärt hemska livsöden som vi nu ser. Som medmänniskor och medborgare har vi alla, anställda och studenter, ett personligt uppdrag och ansvar men det måste utgå från varje individ – och det är inget jag som myndighetschef ska styra över. Däremot vill jag gärna uppmuntra alla anställda och studenter att bidra på så sätt som de finner bäst för att påverka politiken och samhället genom att rösta, debattera, demonstrera, bilda nätverk, volontärarbeta eller skänka bistånd och hjälpa till där det behövs.

Som forskare inom juridik förutsätter jag att ni, Niklas Selberg och Amin Parsa, bidrar med att nå studenter, allmänhet och policymakers med ser kunskap genom t.ex föreläsningar, debatter och seminarier. Det finns alla möjligheter för er att i er profession bidra till att lösa våra stora samhällsfrågor. Att ni även engagerar er som medborgare och medmänniskor finns inget hinder mot alls – tvärtom har ni ju en arbetsplats och bor i ett land som tillåter just detta. Vad är det som hindrar er?

Jag ser en stor humanism bland anställda och studenter, inte bara i den här frågan utan även i andra stora framtidsfrågor som rör vår mänsklighet, såsom klimatfrågan, fattigdom och ohälsa. Vid Lunds universitet finns såväl vilja att ta ställning som glödande engagemang!

Torbjörn von Schantz, rektor Lunds universitet

Läs resten av artiklarna i flyktingtemat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *