Forskning, Naturvetenskap

Produktiv pensionär efterlyser mer stöttande kultur

I augusti förra året gick kemiprofessorn Lo Gorton i pension. Några månader senare, vid årsskiftet, hade han tretton artiklar under publicering i olika internationella tidskrifter.

Lo Gorton har som nybliven pensionär tretton artiklar under publicering i olika internationella tidskrifter.

Produktionstakten borde ha avtagit när han gick i pension, men väggen i lunchrummet där vi sitter skvallrar om motsatsen. På en whiteboard hänger 18 vetenskapliga artiklar som antingen har publicerats eller ska publiceras. Tretton av artiklarna har Lo Gorton som författare. Två av dessa pryder omslaget på respektive tidskrift.

– Det kanske inte är så vanligt att en pensionär har tretton artiklar under publicering när ett år börjar, konstaterar han.

Lo Gorton är analytisk kemist med inriktning mot elektrokemisk kommunikation mellan biologiskt material och elektroder. Han har de senaste åren varit verksam vid Kemiska institutionens Centrum för molekylär proteinvetenskap, CMPS. Ett val som har fallit sig naturligt eftersom hans forskning har en stark inriktning mot biologi och biokemi.

Att bli pensionär beskriver han med orden ”skräckblandad förtjusning”. Forskningen har varit – och är – en stor del av hans liv. Den har inneburit att han fått jobba med det han vill och forskningen har tagit honom ett antal varv jorden runt. Hög livskvalitet kallar han det själv. Bäst av allt har varit kontakten med doktorander och att få handleda dem och se dem växa in i rollen som fullfjädrade forskare.

Trots pensioneringen har han fortfarande en doktorand, Galina Pankratova, och två gästdoktorander: Paolo Bollella och Ali Ekhtiari. Själv började Lo Gorton sin doktorandutbildning utan att förstå att det var den han läste. Vägen dit gick via studier i genetik, botanik och mikrobiologi. Intressantast var mikrobiologi, berättar han.

Men för att fortsätta med mikrobiologi krävdes kemi och så blev det. Efter ett och ett halvt år på Kemicentrum stod han rådvill och visste inte vad han skulle göra. Lösningen blev att tacka ja när reningsverket i Malmö ringde och erbjöd honom ett jobb. Efter elva månader där fick han ett nytt telefonsamtal, den här gången från Kemiska institutionen som erbjöd honom en amanuenstjänst, som han tackade ja till.

– Det tog emellertid ett halvår innan jag begrep att jag hade börjat på en doktorandutbildning. Man kan väl säga att det var en slump att jag hamnade här.

Men Lo Gorton har inte bara gott att säga om den akademiska världen. Han har mött en annan sida också. En sida som inte är lika trevlig.

Han är frispråkig när han berättar, men poängterar att problemen är generella och långt ifrån enbart gäller hans egen institution. Arbetsklimatet och förhållandet mellan en del forskare beskriver han med ord som ”missunnsamhet och en ovilja att erkänna och berömma kollegors forskning”.

– Hela verksamheten hade gynnats om uppbackningen varit bättre och om fler hade berömt och stöttat varandra.

– Många känner nog av det här, men det talas tyst om det. Jag tror att det handlar om en sorts snålhet som kanske bottnar i konkurrens om anslag.

Lo Gortons sätt att tackla problemet har varit att lite grann dra sig undan och sköta sig själv. Att vara öppet homosexuell har bidragit till att han känt sig lite som en främmande fågel, menar han.

– Det har inte hindrat mig från att få anslag eller tjänster som jag sökt eller klättra i karriären. Inte alls. Men jag tror att ledningar generellt inte vet hur man tar sig an fördomar och eventuella problem som fördomar kan leda till.

Han försöker bidra med sin egen erfarenhet genom att vara aktiv i institutionens grupp för jämställdhet och likaberättigande.

– Jag hoppas och tror att mitt bidrag har varit viktigt.

Text: Jan Olsson

Foto: Kennet Ruona