Forskning, Samhällsvetenskap

– Tiggeriförbud har aldrig löst problemet

Gåvor i handen cementerar inte fattigdom.
Det menar Hans Swärd, professor i socialt arbete, apropå att regeringens samordnare för utsatta EU-medborgare avråder från att ge pengar till tiggare. Hans Swärd vill sätta dagens tiggeridiskussion i ett historiskt perspektiv.

Tiggare

Ska man ge till tiggare eller inte? Meningarna går isär. Foto: Cylonphoto/Shutterstock

Uttrycket ”Allmosan dödar, arbetet ger liv” förekom i debatten mot slutet av 1800-talet. Med detta försökte man avskräcka allmänheten från att ge pengar till tiggarna.

– Vid stora förändringar och kriser i samhället har antalet fattiga ökat och därmed tiggeriet, säger han. Lösningen har alltid legat i strukturella reformer. Inte i ökat stöd till välgörenhetsorganisationer eller att man försöker bli av med tiggarna genom förbud eller genom att sluta ge dem pengar.

När urbaniseringen ökade mot slutet av 1800-talet slogs gamla strukturer sönder och vid missväxt och ekonomiska kriser drevs många fattiga ut på vägarna för att tigga. Bland annat hade man ändrat i 1871 års fattigvårdsförordning så att kommuner inte längre hade samma skyldighet att hjälpa de fattigaste.

Den gången var det genom viktiga reformer mot fattigdom, såsom allmän pensionsförsäkring och hjälp åt ensamstående mödrar, som man fick bort tiggarna från gatorna, menar Hans Swärd.

Nästa gång hela Europa såg en stor ökning av fattiga människor var på 30-talet i den ekonomiska krisens spår. I Tyskland startade nazisterna en kampanj, den s.k. Tiggarveckan, för att få bukt med tiggeriet i Tredje riket. I kampanjen talade man om att ”stoppa det organiserade tiggeriet”, ”yrkestiggarna är en plåga” och att ”tiggarna har pengar och behöver inte tigga”.

I Sverige hördes också röster om tiggeriförbud men staten skapade offentliga arbeten, arbetslöshetskassor och arbetsförmedlingar i olika former och tiggeriet blev därför ingen stor fråga här. Mer långsiktigt, under efterkrigstiden, infördes stora välfärdsreformer som exempelvis allmänt barnbidrag, allmän sjukförsäkring och socialhjälpslag.

På 90-talet var det åter ekonomiskt svåra tider och i samma veva la man ner många institutioner som till exempel alkoholist-anstalter och mentalsjukhus. Hemlösa och tiggare börjar återigen ses på Sveriges gator och flera riksdagsmän förespråkade ett tiggeriförbud.

Hans Swrd, professor p socialhgskolan

Professorn i socialt arbete Hans Swärd håller inte med regeringens samordnare. Foto: Kennet Ruona

– Det var i samband med detta som gatu-tidningsrörelsen växte fram, säger Hans Swärd. Den löste inte problemen, men den bidrog till att många fattiga och missbrukare kunde hålla näsan över vattenytan.

Men för att verkligen lösa problemen skulle det behövas reformer inom arbetsmarknads-, bostads- och integrationspolitiken, menar Hans Swärd.

När det nu återigen hörs många röster om tiggeriförbud så handlar det framför-allt om rumänska och bulgariska EU-migranter som blivit allt fler sedan deras hemländer gick med i EU år 2007.

Men ligger det ingen sanning i det som vissa förbudsförespråkare hävdar att tiggarrollen cementeras och att det leder till att det inte blir några långsiktiga förändringar? 

– Nej, det är inte allmosan som är problemet utan diskriminering i hemländerna och avsaknaden av strukturella reformer som motverkar fattigdom, säger Hans Swärd.

Han tycker att regeringens samordnare genom att avråda från att ge pengar till tiggare dels underkänner EU-migranternas egna beslut att ta sig ur en svår situation, dels underskattar den relation som faktiskt uppstår mellan tiggaren och givaren och att den faktiskt kan leda till förbättringar för den fattige och dennes familj.

Ulrika Oredsson

Vilken lagstiftning gäller kring tiggeri?

I början av mars höll Raoul Wallenberg-institutet en panel-diskussion om tiggeri och fri rörlighet inom Europa. Förutom sociologen Ioana Bunescu från Malmö högskola och antropologen Ida Ravnbol från Köpenhamns universitet deltog juristen Julian Nowag från Lund. Han är expert på EU-lagstiftning och mänskliga rättigheter.

Vad säger EU-lagstiftningen när det gäller fri rörlighet för tiggare?

– Alla EU-medborgare har rätt att stanna i tre månader i vilket land som helst inom den europeiska unionen, så länge de inte gör något som är kriminellt. Därefter kan de tvingas återvända hem såvida de inte gör något som räknas som en ekonomisk aktivitet. Frågan är då vad som räknas som ekonomisk aktivitet. Tiggeri räknas inte, medan att samla på pantburkar eller sjunga på gatan skulle kunna göra det. Dessutom har familjemedlemmar till den som arbetar också rätt att stanna.

Men om man inte betalar skatt, räknas det ändå som ekonomisk aktivitet?

– EU-lagen säger inget om inbetalning av skatter. Det gör däremot nationell lagstiftning och det är upp till det enskilda landet att se till att de som arbetar i landet betalar skatt.

Vad säger EU-lagstiftningen om att inkludera tiggarna i välfärdssystemet? 

– Om du är ekonomiskt aktiv eller om du aktivt söker jobb så får du enligt EU-lag inte behandlas diskriminerande utan ska inkluderas i landets välfärdssystem på samma villkor som övriga medborgare. Sedan har alla enskilda länder olika regler för vad som ska gälla för att kvalificera till att ta emot hjälp från exempelvis arbetsförmedling och socialtjänst. Ibland krockar de två lagstiftningarna och då är det EU-lag som gäller.

Vilken dignitet har frågan om fattiga, tiggande EU-medborgare inom EU? 

– Det är ingen stor fråga. Särskilt inte i tider av ekonomisk kris och den stora flyktinginvandringen från Syrien.