Forskning, Humaniora

Utforskar minnen hos gammal sovjetspion

Den unge journalisten hade mer än hundra timmar intervjuer med den förre sovjetiske spionchefen. Det skulle bli en memoarbok men tiden sprang iväg och plötsligt var marknaden mättad på sovjetkommunistiska bekännelser. Tjugo år senare har vinden vänt. Så det blir en bok, men inga memoarer – för nu är det inte en ung journalist utan en medelålders historie­forskare som håller i pennan.

Vladmir_och_Sniegon

Före detta högsta chefen för Sovjetunionens säkerhetspolis KGB Vladimir Semitjastnyj intervjuades återkommande under 1990-talet av Tomas Sniegon, då ung journalist, i dag forskare i historia vid Lunds universitet. Foto: Privat

Vladimir Semitjastnyj ledde den fruktade sovjetiska säkerhetspolisen KGB under 1960-talet. Samtidigt föddes Tomas Sniegon i en liten stad i dåvarande Tjeckoslovakien, bara tre år innan sovjetiska stridsvagnar slog ner Prag-upproret 1968.

– Jag växte upp med det sovjetiska systemet. Historieböckerna var propagandistiska, mycket fick inte komma fram. När muren föll ville jag ut i världen – till det tidigare förbjudna Väst men även österut. Jag började söka upp ledande kommunister, de som beordrat invasionen av Tjeckoslovakien, satt stopp för Pragvåren och lyckats hålla världen i skräck under flera decennier.

Tomas Sniegon fick sitt första jobb på tjeckiska motsvarigheten till Tidningarnas telegrambyrå. Han var vän med flera av utrikeskorrespondenterna och ganska ofta tog han sin ryggsäck och åkte till Moskva. På nätterna sov han under en kollegas skrivbord på TT-kontoret, på dagarna intervjuade han f.d. kommunisttoppar.

– Hur tänkte de och varför? Nyfikenheten drev mig.

Flera tackade nej. Andra gav avgränsade intervjuer. Den före detta KGB-chefen Vladimir Semitjastnyj ville ”förklara en del grundläggande missförstånd och nonsens” och på Sniegons fråga om de skulle skriva en bok ihop, kom svaret snabbt: ”Låt oss försöka”.

Tomas Sniegon har 130 timmar bandade intervjuer från åren 1993–1999. Det blev många och långa samtal under promenader eller i det kontor i Semitjastnyjs lägenhet som denne också använt under tiden som KGB-chef.

Vladimir Semitjastnyj tillhör inte de mest kända KGB-cheferna, till skillnad från sådana som Berija som verkade under Stalins skräckvälde.  Ändå hade Semitjastnyj betydande makt. Han blev tidigt skyddsling till Nikita Chrusjtjov som efterträtt Stalin. Med Chrusjtjovs hjälp blev Semitjastnyj ordförande för kommunistpartiets ungdomsförbund Komsomol och ett par år senare högste chef för KGB, bara 37 år gammal.

Vladimir Semitjastnyj spelade en viktig roll i avstaliniseringen av Sovjet, men vände sig ganska snart mot sin mentor och var med om att 1964 iscensätta ”den lilla oktoberrevolutionen” som fällde Chrusjtjov och öppnade Brezjnevs väg till makten. Efter kuppen deltog Semitjastnyj i ”avchrusjtjofifieringen”. Men bara tre år senare petades han själv från KGB-chefsposten. Han förlorade all reell makt men behöll sin privilegierade ställning som del av partiets nomenklatura.

Att agera spökskrivare var ett moraliskt dilemma för Sniegon.

– Jag ville inte skriva en hjältehistoria utan var framför allt nyfiken på hur det motsägelsefulla systemet kunde hålla ihop under så lång tid. Även många kommunister blev offer för sin egen ideologi. Samtidigt hade jag inte tillgång till så mycket arkivmaterial. Jag valde en lyssnande hållning, men pekade på paradoxer och konfronterade Semitjastnyj med det jag fick veta från andra och sånt som gick att studera från andra källor.

– Vi blev aldrig vänner, men heller inte ovänner. Det var en arbetsrelation.

Ett manus på ryska färdigställdes och Semitjastnyj godkände det i stora drag. Några avsnitt ville han dock stryka – till exempel det som handlade om Nobelpristagaren Aleksander Solzjenitsyn. Sniegon fick honom att ändra sig:

– Jag sa att han aldrig skulle uppfattas som trovärdig om han inte berörde dissidenterna som han själv förföljt som KGB-chef.

Ett ryskt förlag fick en kopia av manuset, men inget hände – inte då. En version gavs dock ut på tjeckiska 1998, medan det engelska Penguin-förlaget, som Tomas Sniegon haft lovande samtal med, förlorade intresset; marknaden hade tröttnat på sovjethistoria. Semitjastnyj dog 2001 och Tomas Sniegon såg det som slutet för hela projektet. Men då – ett knappt år senare – kom memoarerna plötsligt ut på ryska – fast utan att Sniegon nämndes över huvudtaget.

Tomas Sniegon eget liv hade förändrats under de här åren. Han har bott i Sverige sedan 1991. Han fortsatte göra intervjuer med både f.d. sovjetpolitiker och spionchefer i Väst – och försörjde sig som Norden-korrespondent för bland annat tjeckisk radio.

Så småningom övergav han journalistiken och började studera historia i Lund. Här fördjupade han sig i annan bortträngd historia. Han fick förmånen att ingå i det vetenskapliga projektet ”Förintelsen och den europeiska historiekulturen” och hans doktorsavhandling handlade om hans egna landsmäns medverkan i förintelsen – något som också utelämnats i skoltidens historieböcker.

Det finns ett par skäl att Tomas Sniegon för några år sedan återtog arbetet med Semitjastnyj-intervjuerna.

Det ena var ett föredrag han hörde om Sovjets behandling av författaren Boris Pasternak. Pasternak tilldelades Nobelpriset i litteratur 1958 men tvingades av kommunistregimen att tacka nej. Det fattades dock pusselbitar i historieskrivningen och plötslig insåg Tomas Sniegon att hans intervjuer fortfarande hade relevans.

– Semitjastnyj, som ledde Komsomol under den här tiden, var den förste att attackera Pasternak för antikommunism, på uppdrag av Chrusjtjov.

Ett annat skäl var den politiska utvecklingen. Rysslands oförutsägbarhet och den ökade kritiken mot Väst gjorde att det fanns ett annat intresse än på 1990-talet att titta bakåt för att förstå det stora landet i öster.

Med anslag från Riksbankens jubileumsfond analyserar Tomas Sniegon nu Semitjastnyjs resonemang. Han kartlägger vilka minnesstrategier denne använder för att bortse från sitt ansvar för grymheterna, legitimera sina handlingar och skapa en sammanhängande – och positiv – berättelse av sin tid i den kommunistiska maktpyramidens topp. Banden med Semitjastnyj är bara en av flera källor. Sniegon utgår också från de cirka 200 intervjuer som han gjort med andra i maktposition. Dessutom har han i dag ett slags facit i det enorma sovjetiska arkivmaterial som tidigare varit hemligstämplat.

– Vi vet mycket mer i dag om Sovjetunionen som totalitär stat tack vare arkiven. Något som blev tydligt när de öppnades var att alla de gamla Sovjettopparna agerade som troende kommunister. De talade ”kommunistiska” och såg sig som ”äkta kommunister” trots att de knappt kunde förklara vad det betydde. Det som förenade dem var hatet mot ”Väst” som de egentligen inte kände till.

Den här starka men paradoxala tron skyddade en sådan som Semitjastnyj från att se och erkänna de enorma brott mot mänskligheten som Sovjetkommunismen gjort sig skyldig till, menar Tomas Sniegon.

– Han var – mer än de flesta – medveten om de hemskheter som folket utsattes för. Han förnekade inte terrorn och var emot att den skulle upprepas. Men han var kritisk bara till vissa beslut och vissa personer inom maktsfären, aldrig mot hela strukturen.

Efter murens fall har det uppstått ett ideologiskt vakuum som gett spelrum för gammal främlingsfientlighet och också kommunistisk nostalgi i Centraleuropa och forna Sovjet. Bilder av Stalin dök t.ex. upp på kommunistpartiets valaffischer i höstas.

– Kommunismen som politiskt maktsystem uppstod efter två världskrig. Kommunisterna startade inte krigen, men de utvecklade ett system av organiserat hat, framför allt klasshat. Människor lärde sig hata – inte bara de andra utan också sig själva eftersom de blev fångar i sina egna länder. Allt som skedde i Sovjet mellan 1917 och 1991 var naturligtvis inte enbart dåligt, men priset för det som kunde ses som positivt var orimligt. Till sist handlar det om vad ett människoliv är värt.

Tomas Sniegon räds den radikala nationalismen och det hat som hela tiden hotar.

– Det finns ingen rysk rättsstat som kontrollerar och ger regimen legitimitet. Den som sitter vid makten vet in i det sista inte om han kommer att sluta som erövrare eller förövare…

Även de andra postkommunistiska staterna brottas med svårigheter.

– Jag vet förstås inte vad som kommer att hända. Men många har lärt sig att tänka och tala fritt i Ryssland. Jag vågar därför ändå vara försiktigt optimistisk.

Text och foto: Britta Collberg

Vladmir_Semitjastny_Foto_Tomas_Sniegon

Foto: Tomas Sniegon

FAKTA om VLADiMIR SEMITJASTNYJ

Född 1924 nära Dnepropetrovsk i Ukraina, död i Moskva 2001.

Förste sekreterare för kommunistiska ungdomsförbundet Komsomol 1958–1959 och ordförande för den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB 1961–1967.

Bidrog till sin mentor Chrusjtjovs fall, men också till att dennes liv skonades.

Höll i Sovjets spionnätverk – tog t.ex. emot engelsmännen Kim Philby och George Blake när de emigrerade till Moskva.

På Chrusjtjovs order blev han den förste att offentligt angripa Boris Pasternak, författare till romanen Dr Zjivago, för antikommunism: ”Inte ens en gris skiter i sin egen stia”. Pasternak tvingades att tacka nej till Nobelpriset i litteratur 1958.

FAKTA om TOMAS SNIEGON

Född 1965 i Tjeckoslovakien. Bosatt i Sverige sedan 1991. Forskare och lärare vid Europastudier, Språk- och litteraturcentrum.

Utkommer hösten 2018 med en analys av minnesstrategier hos den forne KGB-chefen Vladimir Semitjastnyj. Projektet heter ”Att skapa mening med ”god” sovjetisk kommunistisk diktatur genom Stalins terror, Chrusjtjovs reformer och Brezjneverans stagnation” och finansieras av Riksbankens jubileumsfond.

Tomas klassrum 2

Tomas Sniegon och hans studenter på kursen Communism in East and Central Europe: Present, Past, and Future Perspectives

Tomas Sniegons kurs om sovjetkommunismens dominans i Öst- och Centraleuropa lockar studenter från hela världen. Generationen som fötts efter Berlinmurens fall vill veta mer om utvecklingen före och efter Sovjetunionens sammanbrott och diskutera de kommunistiska tankarnas relevans för framtiden.

Varför har du valt den här kursen?

EnkätGuilherme Silveira MarraniGuilherme Silveira Marrani, Brasilien:

– Jag pluggar ekonomi och har själv en libertariansk hållning, jag tror på den fria marknaden. Men flera av mina kursare och lärare i Brasilien gillar kommunismen och menar att Sovjet på många sätt var bra, även om det var en totalitär stat.  Jag vet en hel del om Sovjetunionen, men kände att jag ville ha mer fakta och från ett annat håll.

Enkät Santana BriggsSantana Briggs, Kanada:

– I Nordamerika får man en väldigt vinklad bild av sovjetkommunismen – USA var ju motparten i Kalla kriget. Jag vill lära mig mer och tänkte att här skulle jag få ett annat perspektiv. Och det har jag verkligen fått. Vår lärare har ju faktiskt förstahandserfarenhet av att leva under sovjetkommunismen. Men kursen har också delvis förändrat min syn på USA. Saker och ting har alltid två sidor.

Enkät Josef BedmarJosef Bednar, Tjeckien:

– Kommunismen är en viktig del av vår historia, men den diskuteras inte ordentligt. Många äldre verkar ha glömt de förfärliga händelserna och bara minnas det som var bra. Det är precis som med Förintelsen – vår del i den förnekas. Man måste åtminstone känna till vad som hänt – annars blir det ju ett nytt dårhus! Vad som är bra med den här kursen är att man får veta hur kommunisterna tänkte i teorin, och hur de handlade i praktiken: exemplen radas upp och allt blir väldigt tydligt.