Allmänt, Samhällsvetenskap

Vägen tillbaka: – Borde hamnat på avbytarbänken tidigare

Realistisk tidsbedömning, mentorer på jobbet, kroppsterapi och en chef som välkomnar tillbaka.
Det har varit viktiga delar i Ingela Steij Stålbrands rehabilitering efter ett svårt utmattningssyndrom.

Ingela Steij Stålbrand, lektor i psykologi, drabbades av svårt utmattningssyndrom, men är på väg tillbaka igen.

Numera har hon organiserat sitt liv på ett sätt som förbjuder jobbet att ta för mycket tid – och njuter mer av vardagen än på många år.Realistisk tidsbedömning, mentorer på jobbet, kroppsterapi och en chef som välkomnar tillbaka.

Det har varit viktiga delar i Ingela Steij Stålbrands rehabilitering efter ett svårt utmattningssyndrom.
Numera har hon organiserat sitt liv på ett sätt som förbjuder jobbet att ta för mycket tid – och njuter mer av vardagen än på många år.– Men priset var oerhört högt. Jag hade en styrka och en uthållighet att jobba mig riktigt långt in i väggen innan det blev totalstopp, säger Ingela Steij Stålbrand, lektor i psykologi.

Det är nu två och ett halvt år sedan hon blev sjukskriven och gick hem och lade sig. Hon sov i månader, innan hon ens kunde börja försöka ta första steget för att bli frisk.

– Före min sjukskrivning trodde jag att jag höll på att bli dement, jag glömde namnen på mina nära och kära.

Idag tappar Ingela Steij Stålbrand fortfarande ord ibland och orkar inte jobba fullt ut. Men nu vet hon exakt hur mycket arbete hon tål och vilka andra saker i livet som det ska finnas tid och energi till. Vägen tillbaka var lång och tung, och det var också vägen in i utmattningen.

– Jag började arbeta oerhört många timmar redan som doktorand, utan att se till att få bra återhämtning. Det var den kulturen jag såg runt mig, alla tycktes jobba väldigt mycket. Jag trodde det krävdes för att lyckas – för att få anslag och jobb.

Hon beskriver sig själv som en bonnatös, utan någon förkunskap om hur man tar sig fram i den akademiska världen. Under sjukskrivningen började Ingela Steij Stålbrand att bokföra vad hon gjorde med sin tid, för att lära sig att bedöma tid realistiskt.

– Jag gick in i detta med något slags forskarperspektiv, jag ville kartlägga tiden för att förstå vart den tog vägen. Före sjukskrivningen kände jag mig alltid jagad, jag hade tappat förmågan att hålla en deadline och kom alltid för sent.

Nu vet hon att det tar en halvtimme att städa efter kvällsmaten och om hon inte orkar det – då är det dags att jobba mindre. Idag planerar hon för att ha tid och energi till relationer och roliga saker – som att hoppa simhopp, träffa vänner och gå på konserter. Under sin rehabilitering föreslog hennes chef att hon skulle träffa en tidsmentor, en framgångsrik kollega på institutionen som drog in pengar, utan att arbeta dygnet runt. Ingela Steij Stålbrand studerade noga vilka uppgifter hon gjorde och vilka hon valde bort.

– Hon sa nej till saker, även om kollegor blev arga. Det försöker jag lära mig av.

Hon lärde sig också att lägga mindre tid på sin undervisning, som åt upp alldeles för mycket av forskningstiden. Nu börjar tiden också räcka till forskningen.

– Idag lägger jag exakt de timmar som jag har i tjänsten på att förbereda undervisning. Jag är mindre påläst och istället får studenterna vara mer aktiva och diskussionerna blir fler. Det fungerar, jag får ändå samma eller till och med bättre kursutvärderingar.

Under rehabiliteringen gick hon på basal kroppsterapi, en form av träning där man lär sig att bli medveten om kroppen.

– Kroppsterapin var verkligen en friskfaktor, kroppen är duktig på att signalera på vad som behövs, bara man lyssnar ordentligt.

Hon känner bitterhet över att ingen på jobbet försökte bromsa henne, trots många varningstecken och kortare sjukskrivningar. Hon hamnade på sjukhus för rubbad hjärtrytm och begynnande magsår. Hon hade sår som inte läkte och blev infektionskänslig. Hon snubblade jämt. Kroppen larmade på alla sätt.

– Jag hade behövt hamna på avbytarbänken långt tidigare. Att bromsa sig själv går inte när hjärnan har slutat fungera. Man tappar förmågan att prioritera. Allt – stort som smått – blir lika stressande. Där har chefen ett stort ansvar att agera.

2005 fick hon och hennes dåvarande man barn. Det blev en dramatisk och svår början på livet som föräldrar då sonen föddes för tidigt.

– Ändå vågade jag inte hålla mig borta från jobbet, jag satt där med min pytte-bebis på möten.

När hon kom tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten lade hon i en extra växel och sedan efter disputationen ytterligare en. Hon jobbade jämt. Då handlade det om att lyckas få en fast tjänst, att visa sig konkurrenskraftig. Och en fast tjänst fick hon, samtidigt som hela livssituationen började att gå sönder, även relationen hemma. Skilsmässan var ett faktum.

Under rehabiliteringen har hon haft ett fint stöd i sin chef, som alltid signalerade att hon var uppskattad och att de ville ha henne tillbaka. Chefen letade också upp en bra KBT-terapeut till henne.

Ingela Steij Stålbrand väljer att vara öppen med sin historia, trots att hon kan vara rädd för att bli stämplad som ”svag” på arbetsplatsen.

– Det är viktigt att prata om det, att minska tabut runt utmattningssyndrom. Och idag händer det att kollegor vänder sig till mig för att få råd. Kan jag använda mina erfarenheter till att hjälpa någon så vill jag göra det.

Hon har också startat ett nätverk. I ett mejl till det hundratalet anställda på Institutionen för psykologi berättade hon att hon var utmattad och frågade om det fanns fler med liknande erfarenheter.

– Det fanns det, jag var inte ensam. Idag är vi sex, sju stycken som träffas för att stötta varandra.

Text: Jenny Loftrup

Foto: Kennet Ruona

Fler kvinnor mår dåligt

Enligt Sveriges Företagshälsors senaste hälsobarometer (okt 2017) mår en femtedel psykiskt dåligt flera gånger i månaden av att gå till jobbet. 10.000 personer deltog i enkäten och yngre kvinnor mår dåligt dubbelt så ofta som äldre män. Hårdast drabbade yrkesområden är skola, vård och omsorg.

Läs resten av artiklarna i temat om ”Vägen tillbaka till jobbet”