Gästtyckare

Var inte studenternas förkunskaper bättre förr?

Tobias Hägerland, studierektor vid Centrum för teologi och religion, CTR, tycker till om studenternas bristande förkunskaper och det kvantitetsbaserade systemet för tilldelning av resurser till utbildningen.

Tobias1Var det bättre förr? Eller rättare sagt, var inte studenterna bättre förr? Jag diskuterade frågan med några kollegor i lunchrummet häromdagen. Och det var inte första gången samtalet fördes. I vanlig ordning utkristalliserade sig två positioner: några tyckte att förkunskaperna hos de studenter som börjar utbildningen i religionsvetenskap bara har blivit sämre med åren, andra framhöll att nybörjarstudenterna idag kommer med andra – inte nödvändigtvis oviktigare – kunskaper och förmågor än vad som var fallet för någon generation sedan.

Ingen av oss kunde dock förneka att otroliga kunskapsluckor har blivit betydligt vanligare bland våra studenter och att det ställer nya krav på oss som universitetslärare. När en grundkursstudent är tveksam över i vilken kronologisk ordning Platon, Jesus och Muhammad levde, saknas de mest grundläggande förutsättningarna för att inhämta och tolka nya kunskaper. Inte heller hjälper det då särskilt långt att man kanske har en förmåga till ifrågasättande och kritisk reflexion.

Om vår lärarroll förr var tydligt uppbyggd kring att stimulera just sådana akademiska färdigheter, har den idag kommit att inbegripa kunskapsförmedling på en mycket basalare nivå, där fokus blir faktainlärning – vilket egentligen inte motsvarar vare sig studenters eller lärares vision av vad högre utbildning borde vara.

Frågan är hur det har kunnat bli så här. Problemen är tråkigt nog inte begränsade till en institution eller till ett visst ämne. Larmrapporterna kommer från många håll i landet och från skilda ämnen. Det går inte, menar jag, att värja sig mot den plågsamma insikten att den svenska skolan i många fall har misslyckats med sitt uppdrag att på tolv år ge sina elever de kunskaper och färdigheter som behövs för att gå vidare till högre utbildning.

Men jag ser också en annan orsak, nämligen det kvantitetsbaserade systemet för tilldelning av resurser till utbildningen. Lärosätena tilldelas pengar dels utifrån hur många helårsstuderande man tar in på utbildningen, dels utifrån hur många ”helårsprestationer” man levererar. Systemet premierar inte kvalitet utan bara kvantitet, och för många utbildningar får det till följd att man helt enkelt inte har råd att begränsa intagningen. Att välkomna alla sökande ger intäkter som ofta är helt nödvändiga, särskilt som tilldelningssystemet inte gör någon skillnad mellan studenter på olika nivåer och ett överskott på grundläggande nivå kan behövas för att finansiera de mer kostsamma insatserna högre upp i utbildningen.

Det bekymmersamma är förstås att hela utbildningen riskerar att få försämrade förutsättningar när det inte råder någon som helst konkurrens om studieplatserna. Därför kan jag inte se den pågående kvalitetsgranskningen av våra utbildningar som annat än välkommen. Även om utvärderingsmetodiken fått en del berättigad kritik, finns här ansatser till ett nytt sätt att tänka kring resurstilldelning, ett sätt som också beaktar och belönar utbildningskvalitet. På sikt tror jag att det också kommer att kunna leda till att de studenter som påbörjar vår utbildning har de förkunskaper som krävs.

Oavsett om det var bättre förr eller inte är jag övertygad om att det kan bli bra mycket bättre framöver.

Tobias Hägerland

Studierektor vid Centrum för teologi och religion, CTR

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *