Forskning, Utbildning

Vissa doktorander kan inte lita på sina handledare

Handledare som inte har tid med sina doktorander, eller forskning som används utan att doktoranden anges som författare…

Aleksandra Popovic

Aleksandra Popovic hoppas att den nyinrättade Forskarutbildningsnämnden ska resultera i en ökad handlingskraft när det gäller att komma till rätta med doktorandernas problem.

Det är många forskarstuderandes vardag visar Doktorandspegeln som UKÄ presenterade vid årsskiftet. Och det speglar även förhållandena vid Lunds universitet, bekräftar doktorandombudsmannen Aleksandra Popovic.

Problemen för doktoranderna ser olika ut beroende på om man är vid en fakultet med externfinansierad forskning eller vid de sk. ”torra” fakulteterna, som exempelvis HT eller Samfak.

– I ämnen där en stor del av forskningen består av externfinansierade projekt blir det ofta som om projektledaren är doktorandens chef istället för handledare, säger Aleksandra Popovic.

Hon får många tråkiga berättelser av doktorander i den situationen. Men hon lyckas sällan få dem att gå vidare med sina klagomål. Oftast får hon själv inte heller agera på grund av deras rädsla för repressalier.

– Doktoranderna är ofta beroende av huvudhandledare för att få publicera sin forskning. Inte sällan berättar doktoranderna om att vissa inte får stå med som författare trots att de varit medförfattare, medan andra ”påläggskalvar” får stå med trots att de inte varit med och utfört forskningen, förklarar Aleksandra Popovic som ser mycket allvarligt på detta.

Det är extra illa att detta sker just inom forskningen som ska vara trovärdig och ”ren”.

– Om man inte kan lita på forskarna i det ena sammanhanget så kan man kanske inte lita på dem i det andra heller

Vad värre är tror Aleksandra Popovic inte heller att det skulle löna sig att gå vidare till prefekten på den institution där doktoranden hör hemma.

– Jag tror att prefekter och kollegor ser detta – det verkar satt i system på sina ställen. Men man kan inte hantera det från ledningshåll eftersom det just är kollegor det handlar om…

Det finns emellertid doktorander som har försökt att ta upp denna typ av missförhållanden, berättar Aleksandra Popovic, och de repressalier de då drabbats av är bland annat undanhållande av information och surt och tvärt bemötande.

Inom exempelvis HT-området ser problemen annorlunda ut. Först och främst visar en studie från 2016 (Ola Holmströms ”Ensamhet, socialisation och erkännande inom forskarutbildningen”) att ensam-arbetande doktorander generellt mår sämre än de inom en grupp – och det är stämmer med Aleksandras Popovics erfarenheter också. Men det handlar inte bara om ensamhet utan även om otydliga krav från universitetets sida.

– Doktoranderna vet i många fall inte vad som förväntas av dem. Och deras handledare har fullt upp med andra saker som att söka anslag, undervisa eller dokumentera.

Aleksandra Popovic menar också att här finns ett ideal från förr när det gäller avhandlingsarbetet som inte ryms inom dagens struktur med tidsbegränsade doktorandstudier.

– Förr i tiden såg man avhandlingen som ett livsverk och den var ofta mycket omfattande med väldigt många sidor. Detta ideal lever kvar bland en del handledare och det blir en hård press när finansieringen är på väg att ta slut och omfattningen inte stämmer med de rådande idealen.

Det finns en del verklighetsanpassning att göra när det gäller de individuella studieplanerna, tycker doktorandombudsmannen – och inte minst när det gäller den regelbundna uppföljningen av dem.

Aleksandra Popovic har varit doktorandombudsman sedan 2009 och är själv doktorand i folkrätt. Hon har ingenting att klaga på.

– Så har man turen att få en bra hand-ledare så har man också en bra tillvaro, säger hon, väl medveten om att det finns många bra handledare vid LU.

Men hon upplever att hon får fler ärenden trots att forskarutbildningen på senare tid har varit uppe på mångas agendor.

– Det finns en vilja att förbättra för doktoranderna men det saknas fortfarande handlingskraft, tycker hon.

Att utbildningsbidragen försvann och övergick till doktorandtjänster härom året var ett led i ett mångårigt påverkansarbete från Doktorandkårens sida för att alla doktorander ska anställas på lika villkor från första dagen, berättar hon.

– Men jag misstänker att antalet stipendiater har ökat och även om de får en hyfsad ersättning så är den sociala tryggheten betydligt sämre.

Aleksandra Popovic har också noterat att  Doktorandspegeln, liksom LU:s egen enkätstudie härom året, visar att doktoranderna inom teknik och medicin i hög utsträckning uppger att de påbörjat sin utbildning utan att ha varit formellt antagna.

– Troligtvis så rör det sig om projektanställningar eller förberedande kurser som på vissa ställen satts i system, säger hon och menar att det problematiska med detta är att det kan urholka reglerna kring den öppna konkurrensen.

– Då prövar man först en person och om man är nöjd med den så riktar man sedan rekryteringen så att den passar den personen. Det uppmärksammas inte heller hur viktigt det är att de som blir erbjudna en projektanställning eller en forskarförberedande kurs inte luras att tro att forskarutbildningen kan påbörjas förrän de är antagna.

I detta sammanhang gläder sig i alla fall Aleksandra Popovic över att det var länge sedan hon hade en s.k. skuggdoktorand hos sig, dvs. en person som tror sig bedriva forskarstudier, men som inte antagen till forskarutbildningen.

– Jag hoppas att det beror på att de inte finns längre och inte på att de är bättre gömda…

Tidigare fanns ”Rådet för utbildning på forskarnivå” som forum för doktorandfrågor – och nu har Forskarutbildningsnämnden inrättats.

– Den är ännu ganska ung, men där är meningen att jag ska redovisa mina ärenden och jag hoppas att nämndens arbete kommer att leda till större handlingskraft för att komma till rätta med de problem som finns, säger Aleksandra Popovic och menar att många doktorander känner sig utanför både studentvärlden och forskarvärlden.

– De borde istället känna sig som en del av bägge världarna!

Text & foto: Maria Lindh

FAKTA Doktorandspegeln 

Doktorandspegeln är en enkät om doktorandernas studiesituation i Sverige. De flesta (64 procent) av doktoranderna ger sin utbildning ”bra” som sammanfattande omdöme och 22 procent menar att den är mycket bra medan 14 procent ger betyget ”dåligt” eller ”mycket dåligt”.

44 procent skulle också definitivt välja att påbörja en forskar-utbildning om de stod inför det valet idag, medan 38 procent svarar att de för-modligen skulle göra det och 18 procent att de förmodligen inte eller definitivt inte skulle göra det

Vad gäller handledning svarar 27 pro-cent att de upplevt sådana brister i handledningen att det utgjort ett hinder i deras forskningsarbete. Samtidigt svarar 18 procent att handledaren inte visar något större intresse för doktorandens studier. Nästan en femtedel uppger att de befunnit sig i en besvärande beroendeställning till sin handledare. För en majoritet fungerar dock handledningen bra.

En  fjärdedel av doktoranderna uppger att deras forskningsresultat använts utan att de angetts som författare eller upphovsman. Mest utbrett är detta inom ämnesområdena teknik och lantbruksvetenskap, där drygt 30 procent uppger att detta förekommer.