Forskning, Samhällsvetenskap

Äldreforskning: ”Ekonomiskt effektivitetstänk passar inte inom äldrevården”

Hon gjorde den osynliga kvinnliga arbetskraften synlig, och fick sina teser bekräftade om att effektivitetstanken inom vården varken blir bra eller billig – när hennes egen make blev sjuk.

Rosmari Eliasson-Lappalainen

Rosmari Eliasson-Lappalainen är en pionjär inom äldreomsorgsforskning. Foto: Gunnar Menander

Man skulle kunna säga att Rosmari Eliasson-Lappalainen är den svenska äldreomsorgsforskningens moder. När hon i början av 80-talet fick arbete på Socialtjänstens forsknings- och utvecklingsbyrå – FoU-byrån – var forskning om äldre ett oplöjt fält.

– Det hade börjat gå upp för politiker att äldreomsorgen var en snabbt växande utgift för samhället och därför ville man forska om den, säger Rosmari Eliasson-Lappalainen. Hon är idag professor emerita och tar emot i sin vindsvåning i centrala Lund.

Innan hon tog jobbet på FoU-byrån hade hon forskat om ungdomssexualitet, psykiatri och socialt utsatta familjer. Äldreomsorg visste hon inget om.

– Jag lockades av att det var ett okänt fält samt av att arbetet med äldre helt och hållet sköttes av osynlig kvinnlig arbetskraft, säger hon och berättar att hon nästan omedelbart kom på kant med sina chefer som ogillade inriktningen i hennes forskning.

De tyckte inte om att hon förutom fokus på de äldre även ville intervjua vårdbiträdena och hemsamariterna om deras arbete.

– Att piska en matta är väl ingen konst, det behöver man väl inte forska om menade cheferna, berättar Rosmari Eliasson-Lappalainen.

Som tur var stod hon på sig. Forskningsprogrammet ”Äldreomsorgens vardag och villkor” som hon drog igång på 80-talet är fortfarande i full kraft och har resulterat i mängder av avhandlingar och rapporter. På frågan om huruvida forskningen om äldreomsorg har lett till förändringar inom vården av äldre blir hon tveksam.

– Det är ett ekonomiskt effektivitetstänk som styr äldreomsorgen. New Public Management är en ledstjärna, trots att det inte finns forskningsbelägg för att den ideologin och sådana styrprinciper fungerar i människovårdande verksamheter, säger Rosmari Eliasson-Lappalainen. Tvärtom visar forskningen att den inte fungerar.

Men även om forskningen inte har lyckats stoppa effektiviseringshetsen inom äldreomsorgen så är hon stolt över andra saker som äldreforskningen åstadkommit.

– Vårdbiträdena har rätat på ryggen när vi visat på all den kompetens som de måste besitta för att kunna utföra sitt jobb, säger Rosmari Eliasson-Lappalainen. Jag är stolt över att vi inte har gått maktens ärenden och forskat om effektivisering av äldrevården utan fortsatt söka kunskap om äldreomsorgens vardag och villkor.

Hon pekar på att det idag finns tendenser till en revolt mot New Public Management inom vården.

– Läkarna har börjat protestera och det kan förhoppningsvis spilla över på andra fält, säger hon.

I början av 90-talet fick hon en professur i Lund och kom tillbaka till sitt Alma mater efter att i tjugo år ha bedrivit forskning utanför akademin. I Lund träffade hon Pauli, sitt livs kärlek, som hon fick nästan fem år tillsammans med innan han dog i cancer år 1998.

Under makens sista år i livet kastades Rosmari Eliasson-Lappalainen in i en verklighet som låg nära det som varit hennes forskningsfält under många år, omsorgens vardag.

Då, på slutet av 90-talet, var sjukhuspersonalen i Lund helt bortkommen och kunde i princip inte erbjuda något annat än det ångestdämpande medlet Sobril.

– De var så fruktansvärt handfallna, säger Rosmari Eliasson-Lappalainen. Palliativ vård står inte högt i kurs inom sjukvården trots att redan Hippokrates sa att en av läkekonstens viktigaste uppgifter är att kunna ge lindring och tröst.

Rosmari Eliasson-Lappalainen och hennes man tyckte att de lika gärna kunde lämna närheten till specialistvården och universitetssjukhuset i Lund för att låta Pauli möta döden i sommarstugan som låg i Hässleholms kommun.

Av en slump kom de i kontakt med KVH – kvalificerad vård i hemmet – ett arbetssätt som då inte fanns på många ställen men som idag har blivit allt vanligare.

– Hos KVH-teamet fanns inte ett spår av New Public Management. Personalen tog sig all tid som patienten behövde och kunde infinna sig på en halvtimme när det blev akut, berättar hon.

Tretton år efter Paulis död skrev Rosmari Eliasson-Lappalainen en artikel i Socialvetenskaplig tidskrift som baserade sig på den egna erfarenheten. Hon anser att mötet med KVH-teamet och deras arbetssätt blev en bekräftelse på det som hon och många andra forskare kommit fram till i forskningen om äldreomsorg.

– Deras arbetssätt visade med all tydlighet hur bra det kan bli när man låter kompetent personal vårda efter eget omdöme. Utan att mäta allt i tid och pengar lyckades de att skapa en god omsorg som dessutom antagligen blev mycket mer kostnadseffektiv än om jag och Pauli hade åkt fram och tillbaka till sjukhuset för att söka akutvård.

Ulrika Oredsson

Fotnot. New Public Management – ett begrepp som används för att karaktärisera de två senaste decenniernas förändringar i offentlig sektor. Managementmodellen kännetecknas av metoder och idéer som lånats in från näringslivet.

Läs även: Aktiva seniorer ett nytt ämne inom äldreforskningen

Man upplever sig som frisk så länge man klarar sig hemma

Flera nätverk för forskning om äldre och åldrande

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *