Forskning, Naturvetenskap

Behoven styr djurens syn

– Vill du se vad en kubmanet ser när den åker berg och dalbana?
Det har gått nästan 40 år sedan Dan-Eric Nilsson kom från Göteborg till Lund som doktorand. Idag är han en av de absolut ledande synforskarna och hans syngrupp vid Biologiska institutionen drar till sig uppmärksamhet från hela världen.

Dan-Eric Nilsson

Dan-Eric Nilsson med en modell av ett manetöga.

Lusten för ämnet har inte avtagit med åren.Det går inte att ta fel på entusiasmen när han snabbt hittar den korta videosnutten som visar vad en geléaktig klump skulle se om den åkte berg och dalbana.

Några minuter senare, efter en animerad åktur som bäst beskrivs som ett gråaktigt töckendis i slow motion, fastslår han att kubmanetens syn är perfekt.

– Det handlar helt enkelt om att veta vad de använder sina ögon till. När vi förstår det så förstår vi också att de har perfekt syn för den värld de lever i, säger han.

Att förstå hur olika arter använder sina ögon är en grundbult i Dan-Eric Nilssons forskning. Just nu är det två projekt som han lägger sin tid på. Båda angriper ögats evolution men på helt olika sätt. I det ena används en unik kamera som ser världen som fåglar ser den, i det andra försöker man att räkna ut vad olika djur kan se.

Fågelögonkameran är utrustad med åtta olika filter. Anledningen är att fåglar har fyra färgreceptorer till skillnad från människans tre. Fåglarna har dessutom två varianter av färgseende. I och med att kameran ser genom alla åtta filter samtidigt ger den en bild av hur fåglar upplever världen med sina ögon och hur de använder synen.

– Vi människor tror att det är verkligheten som vi ser, men det är det inte. Det är en högst mänsklig verklighet som är filtrerad genom våra ögon. Djurs visuella värld visar andra verkligheter, säger Dan-Eric Nilsson.

Att räkna ut vad djur kan se är en annan väg framåt för att förstå vad de använder ögonen till. Det visar inte minst -Dan-Eric Nilssons och kollegan Eric Warrants jakt på djuphavsbläckfisken. Länge var jätten i djupet ett mysterium som gäckade de båda forskarna. Några färska exemplar fanns inte att uppbåda. Det som fanns var kadaver som först flutit upp från 1000 meters djup och sedan ruttnat på en strand innan de hamnat i kar med formalin.

– Det fanns inget användbart, inga ögon. Inte förrän vi hörde talas om en fiskare i Honolulu på Hawaii som fångat ett skadat exemplar. Sedan fick vi höra att en man hade fotograferat den i hamnen. Men vem var han och var fanns fotot?

Efter en del detektivarbete fick de veta att det var Ernie Choy de letade efter. De hittade honom i telefonkatalogen, ringde och åkte sedan hem till honom. Fotot visade han mer än gärna.

– Det var ett huvud med ett jätteöga. Det fina med bilden var att det fanns en bensintank intill och bensinslangen låg rakt över ögat. Det var bara att ta reda på diametern på slangen, sedan var det enkelt att räkna. Pupillen visade sig vara nio centimeter och hela ögat 27 centimeter i diameter.

Flera år senare var Dan-Eric Nilsson och Eric Warrant på plats i Wellington, Nya Zeeland, när en kolossbläckfisk fångad i Antarktis djup tinades upp efter att ha legat infryst några år. Kolossbläckfiskens öga visade sig vara lika stort som djuphavsbläckfiskens.

Ingen annan varelse kommer ens i närheten. Flera arter har ögon stora som apelsiner, sedan finns ingenting och ingenting och ingenting, sedan kommer de här bjässarnas 27-centimetersögon.

Storleken förklaras av behovet att upptäcka fara på tusen meters djup. Där nere finns inget dagsljus, bara ljus från självlysande organismer som plankton.

– Stora ögon letar efter stora objekt. De här bläckfiskarnas ögon har blivit så stora för att de ska upptäcka sin värsta fiende, kaskelotvalen. De kan se den på 120 meters avstånd och när de gör det så ställer de sig sidledes och väntar. När kaskelotvalen är nära skjuter bläckfisken fart åt sidan. Valen har inte en chans att svänga och följa efter.

När Dan-Eric Nilsson förstod vad djuphavsbläckfisken och kolossbläckfisken använde sina ögon till var det lätt att inse att deras syn var perfekt för den värld de lever i. Samma sak gäller kubmaneten – vars syn inte lämpar sig särskilt bra för en tur i berg och dalbanan.

– Kubmaneten använder sina ögon till att upptäcka mangroverötter så att de inte simmar in i dem. De styr undan från rötterna på några centimeters avstånd. Om de hade haft skarpare syn så hade de svängt onödigt tidigt. De hade fått ägna hela livet åt att svänga och det kan ju inte vara meningen.

På ett sätt kan kunskapen om vad kubmaneten använder ögonen till symbolisera allt arbete som görs inom de sex fristående forskarlagen som tillhör syngruppen.

– Det är så vi jobbar, vi försöker helt enkelt förstå hur visuellt styrda beteenden blir till utifrån den information som finns i omvärlden. Förstår vi det så förstår vi ögats evolution.

Text: Jan Olsson

Foto: Gunnar Menander

Tre snabba  med dan-Eric Nilsson

Glasögon eller kontaktlinser?

–Kan inte välja. Båda är ju optik.

Maneter eller människor?

– Fasen vad svårt! Båda igen. Definitivt båda.

Forskning eller fritid?

– Forskning är väl fritid! Jag ser ingen skillnad.

Läs om fler forskare i syngruppen