Debatt/opinion

Debatt: Hur verklighetsfrånvänd får man vara?

Högskolepedagogik. Jag hittade ett äldre nummer av LUM (nr 8, 2014) och läste där Göran Molins gästkrönika “Högskolepedagogik – den nya teologin?” och undrar: Hur verklighetsfrånvänd får man vara?

Jag har själv studerat till civilingenjör i teknisk fysik och har stor erfarenhet av professorer som möjligen förstår sitt område själva, men saknar förmåga att leva sig in i studentens värld och förklara ämnet på ett begripligt sätt. Tyvärr saknar dessa professorer också oftast självinsikt. Att som Göran Molin skriver låta lärarens eget upplevda behov av att lära sig mer om högskolepedagogik styra, skulle knappast förbättra situationen.  Att lära sig ett pedagogiskt förhållningssätt, kunna se, förstå och leva sig in i vad en student inte förstår är oerhört viktigt. Det är den viktigaste faktorn för ett framgångsrikt lärande och för ett framgångsrikt universitet.

Talet om “tvångsutbildning” får mig att nästan sakna ord. Göran Molin verkar leva i en parallell verklighet, en värld man kanske kan hamna i när man i alltför många år levt innanför akademins väggar utan att ha sett något annat. Verkligheten ser dock inte ut så. Göran Molin är statligt anställd och uppbär skattefinansierad lön. Precis som alla andra anställda har han en viss arbetsbeskrivning att uppfylla om han vill få sin lön. Att kalla det för “tvång” är barockt.

Jag anser att Göran Molin ger uttryck för en unken syn på undervisning som något sekundärt. Han skriver att “ökat engagemang i högskolepedagogik som ämne innebär att universitetsläraren inte längre kan arbeta heltid inom sin primära ämnesdisciplin”. Han skulle nog helst helt slippa undervisa eftersom det tar tid från det han gillar mest. Men att lära ut kunskap på ett pedagogiskt sätt är idag den viktigaste uppgiften för en professor, för lektorer och doktorander.  Det är inte som på 1800-talet då en professor kunde grotta in sig i vad han ville och bara se pengarna trilla in.

Andreas Leijon, student i teknisk fysik, LTH

SVAR: Tyngden på kunskapen viktigare  än i vilken form den förmedlas

Hej fysikstuderande Andreas Leijon! Det är roligt att du intresserar dig för undervisning men tråkigt att du har en så negativ bild av universitetslärare. Jag uppfattar idén med universitet som att det är en plats där de som besitter den färskaste kunskapen samlas för att förmedla denna kunskap. För att nå ny kunskap och sätta den i relation till äldre fordras aktiv forskning och det bör därför vara forskande lärare som förmedlar kunskapen. Det primära kvalitetskriteriet blir tyngden på den förmedlade kunskapen, i vilken form den förmedlas är sekundärt.  Effektiviteten i kunskapskommunikationen är individberoende för såväl sändare som mottagare och universella enhetsrecept för överföringen lyser med sin frånvaro. Och Andreas, nog fanns det väl en och annan ”ingrottad” 1800-talsprofessor, t.o.m. inom fysiken, som lyckades ganska bra. Jag tänker t.ex. på Michael Faraday, Georg Ohm och Anders Ångström.

Göran Molin, professor emeritus och före detta student, tillika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *