Vem hjälper fattiga internationella studenter?

Sahar

Sahar Valizadeh är biträdande studierektor vid LUMID och studievägledare vid Statsvetenskapliga institutionen.

Studenterna har kommit! Det är Arrival Day vid LU och vi är så himla glada över att ta emot ett gäng nya, entusiastiska studenter. Vi ger varandra en klapp på axeln för en lyckad rekrytering. Inte nog med att studenterna har bra betyg, de representerar också olika nationaliteter – en framgång från internationaliseringssynpunkt! Och så startar det nya akademiska året, fullt med hopp, energi och entusiasm.

Några månader senare, flera veckor efter att studenterna introducerats till kräftskiva och luciatåg och snön ligger sedan länge, får jag ett samtal; det är två av mina internationella studenter. De är oroliga och behöver träffa mig. Jag möter dem samma dag och blir chockad när jag ser dem. Trots den isande kylan har de tunna kläder och jag kan se att de inte mår bra. De berättar historien om hur deras sponsor har försvunnit och att de inte längre får pengar från hemlandet. Under de senaste veckorna har de rest till vänner och bekanta i Stockholm och Göteborg för att försöka hitta jobb så att de kan överleva. Hjärnan går på högvarv och jag börjar fundera på hur jag kan lösa deras problem samtidigt som jag inser att det finns nog ingen utväg. De måste tillbaka till sina hemländer, där det pågår väpnade konflikter och där de inte har någon framtid.

Under min tid som studievägledare vid LU har jag mött diverse svåra fall relaterade till ekonomisk otrygghet. Studenter som hamnar i kris när inflationen ökar i hemlandet eller sanktioner införs. Studenter som måste försöka dryga ut kassan, trots att deras föräldrar tagit dyra lån för att ge dem möjligheten att läsa här. Trångbodda som delar bostad med flera andra och ändå inte klarar av en hyra på dryga tusenlappen. Studenter som, när de vill flytta från sitt billiga men ändå för dyra boende, får passet konfiskerat av dem de delar bostad med, eftersom dessa själva är rädda att inte klara hyran om en försvinner. Studenter som är på väg att bli vräkta.

Jag kan inte bortse från lukten av en student som levt som hemlös. Jag kan inte blunda för att fattigdom bland studenter existerar. När jag står inför det måste jag agera. Jag måste göra allt som står i min makt för att hjälpa dem. För jag inser att vi haft olika utgångslägen, olika chanser i livet. Hur kan jag döma dem för att de vill ha mer, för att de inte accepterar de orättvisor de redan har mött och de nya som de står inför?

Jag har en skyldighet att vägleda dem och engagera mig i deras situation – när vi tog emot dem den här terminen var det ett åtagande som också innebar risker. Om dessa underbara och oftast duktiga, ambitiösa studenter ser till att våra program blir bättre och ger våra nationella studenter en annan infallsvinkel på det de studerar, har inte vi då en skyldighet att hjälpa dem när de hamnar i knipa här?

Det behövs inga stora ekonomiska förändringar för att utlösa en kris – det förstår jag på dem som söker upp mig. Jag misstänker att många lever med ytterst små marginaler och att detta är ett betydligt större problem än vad vi ser. Det är lätt att säga att studier vid LU är ett val de själva gör. Att de kan åka hem. Att de inte behöver vara här. Men berätta då gärna för mig hur jag ska förklara det för en ung person, när möjligheten att stanna och läsa klart är nyckeln till ett nytt liv och till frihet?

Sahar Valizadeh, biträdande studierektor LUMID, studievägledare Statsvetenskapliga institutionen, tycker till om den ekonomiska otryggheten bland de internationella studenterna.