Allmänt, Forskning

Debattseminarium: ”Många doktorander är för ensamma”

Forskarutbildningen vid Lunds universitet håller hög klass, men fortfarande är många doktorander för ensamma.
– Det finns lag på att hästar inte får gå färre än två i hagen. Doktorander borde ha samma skydd. De behöver en gemenskap för att överleva i den ibland ganska omänskliga akademiska miljön, sa professor Lennart Olsson på ett debattseminarium nyligen.

Svensk forskning tappar mark på den internationella arenan trots goda ekonomiska villkor. Vid ett debattseminarium nyligen ställdes frågan om detta är något en bättre forskarutbildning kan ändra på. Excellent forskarutbildning: En excellent idé? var rubriken och arrangör Forskarutbildningsnätverket Syd, FonSyd i samarbete med universitetets utvecklingscentrum CED.

Forskarutbildningen i Sverige är bra, hävdade Mats Benner, professor och vicerektor på EHL med ansvar för forskarutbildningen.

– Ett mått på det är att Sverige har världens bästa post docs. De tas emot med öppna armar världen över för att de är självständiga, vana att leda projekt, vana att presentera och publicera sin forskning.

Därmed inte sagt att all svensk forskarutbildning håller samma kvalitet, fortsatte han. Och även om nivån är hög vid Lunds universitet är den inte lika bra på alla håll inom universitetet.

Trenden är ändå positiv. Den senaste utvärderingen visar att allt fler LU-doktorander – tre av fyra – är nöjda med sin utbildning. Män är dock mer nöjda än kvinnor och de som arbetar i team (oftast i laborativa ämnen) mer tillfreds än de som arbetar ensamma.

Det här måste vi lära oss av, menade alltså Lennart Olsson, föreståndare för tvärvetenskapliga LUCSUS, Centrum för hållbarhetsutveckling.

– Vi antar doktorander bara vartannat år, för att kunna ta in flera åt gången och på det viset ge dem ett sammanhang, berättade han.

Ett större sammanhang är också viktigt på handledarsidan.

– Vi behöver avdramatisera forskarutbildningen som i dag domineras av en för-legad lärlingsrelation mellan handledare och doktorand, menade Mats Benner. Han såg en risk för inlåsning när doktorander är för hårt kopplade till enskilda handledare och deras projekt.

I praktiken blir sådana doktorander mer som arbetskraft som skolas till konsulter än som får en chans att utveckla sitt eget tänkande genom att själva formulera problemen, menade också Lennart Olsson.

En forskarutbildningsmiljö där fler än handledarna är engagerade och tar ett ansvar, förutsätter dock att övriga forskare ställer upp. Men denna klassiska akademiska beredvillighet hotas av ett ekonomistiskt tänkande, menade både Olsson och Benner. En ”taxametermentalitet” brer ut sig i en akademi som styrs enligt principerna för New Public Management. Färre är benägna att utan ekonomisk kompensation ge av sin tid och vara allmänna resurser och rådgivare i en handledargemenskap, menade de.

Vad är det som räknas när man bedömer en forskarutbildning?

Helena Sandberg, docent i medie- och kommunikationsvetenskap och ledamot i Sveriges Unga Akademi, föreslog att ”hållbarhet” – hur man mår som doktorand – införs som ett kvalitetsmått. Hon påpekade också att recepten för en ”excellent forskarutbildning” och de mål man sätter upp är en sak – hur man lyckas i praktiken en annan.

– Vi pratar alldeles för lite om hur vi konkret ska främja kreativitet i forskarutbildningen.

Hur mycket ska då styras och formaliseras? Behövs individuella studieplaner? Eller är de bara listor att pliktskyldigast bocka av?

Ingeborg van der Ploeg, docent och central studierektor för forskarutbildningen vid Karolinska Institutet, försvarade de individuella studieplanerna.

– De behövs för att reflektera över forskarutbildningen. Och de är särskilt viktiga för dem som inte har det helt lätt i sin doktorandroll…

Text & foto: Britta Collberg

Excellent forskarutbildning – en excellent idé?

Alexandra PopovicAlexandra Popovic, doktorand-ombudsman: 

– Det är orealistiskt att prata om en excellent forskarutbildning och excellenta doktorander. Alla kan inte vara bäst, alla kan inte ligga över genomsnittet. Istället måste vi fråga oss vilken slags forskarutbildning som får plats i dagens system. 

 

Lennart OlssonLennart Olsson, professor, föreståndare LUCSUS:

– Vår forskarutbildning ska vara excellent. När vi satsar så mycket krävs bra resultat. Däremot är det en myt att vi kan mäta det, särskilt svårt är det inom tvärvetenskap som jag håller på med.

 

Helena Sandberg xHelena Sandberg, docent medie- och kommunikationsvetenskap, LU:

– En excellent forskarutbildning bör förutom högsta kvalitet i utbildningen också innebära att doktoranderna får jobb efter examen och är gångbara internationellt.

 

Ingeborg van der PloegIngeborg van der Ploeg, docent, Karolinska Institutet: 

– Jag tycker ”världsledande” är ett bättre ord än ”excellent”. Och i en världsledande forskarutbildning bör inte bara avhandlingen uppmärksammas utan också doktorandens lärande, förmåga till analytiskt tänkande etc.

 

Mats Benner xMats Benner, professor, EHL:

– Vi har en utmärkt forskarutbildning – jag föredrar att säga utmärkt framför excellent. 50–70 procent av all svensk forskning görs av doktorander och efter sin forskarutbildning blir de världens bästa post docs.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *