Gästtyckare, Humaniora

Dick Harrison: ”Flyktingkris” kan bli fruktbar – med facit i hand

2015 års flyktingkris kan, med framtidens facit i hand, mycket väl framstå som en av våra fruktbaraste kulturella och ekonomiska processer genom tiderna, skriver Dick Harrison, professor i historia.

Dick Harrison, professor i historia

Dick Harrison, professor i historia

Det brukar heta att vi aldrig lär oss av historien. Talesättet används stundom för att illustrera mänsklig dumhet i allmänhet, stundom för att konstatera att det är lönlöst att skärskåda det förflutna. Men utsagan är falsk. En bättre guide till mänskligt beteende än historien är svår att finna. Problemet är att långt ifrån alla är villiga att ta till sig av de lärdomar som det ingår i en historikers jobb att nå fram till. Sanningen är ibland svårsmält, särskilt för medlemmar av politiska rörelser vars perspektiv kräver en viss typ av historia för att kunna legitimera sin existens.

Detta förhållande har sällan varit lika uppenbart som under den gångna hösten, när vädjanden om öppna gränser och hjärtan har varvats med utgjutelser om att vi inte kan ta emot fler flyktingar och att det svenska samhället riskerar att gå under. Nästan ingen av de politiker som yttrat sig i frågan har använt sig av de omfattande erfarenheter som historien erbjuder.

För alla som studerar historia, i synnerhet om vi anlägger ett långtidsperspektiv, är det uppenbart att kulturmöten berikar de deltagande civilisationerna och att alla länder och folk som tar emot fredliga invandrare tjänar på det i det långa loppet. Jag känner inte till ett enda exempel på motsatsen. De enda migrationer som har varit direkt skadliga för de mottagande länderna är de som antagit formen av krig, plundring och imperialistisk kolonisation. Att jorden överhuvudtaget är befolkad beror på forntida migrationer av hominider från Afrika. Att Sverige har invånare beror på olika vågor av inflyttning sedan den senaste inlandsisen dragit bort.

Även om vi begränsar oss till invandringen till vårt eget land under de senaste tusen åren framstår immigrationen som en av de mest kulturbringande och samhällskonstituerande krafter som medverkat till att forma politik och ekonomi. Den omfattande inflyttningen av tyskar under 1200- och 1300-talen resulterade i en europeisering av statsskicket, i grundandet av städer och i en imponerande modernisering av bergsbruk och handelsliv. Stormaktstiden på 1600-talet hade aldrig blivit verklighet utan invandringen av experter – allt från fältherrar och kapitalstarka bankirer till vanliga arbetare och svedjebrukande bönder – från halva Europa. Detsamma kan sägas om den svenska industrialiseringen på 1800-talet, som i stor utsträckning var ett verk av utländska entreprenörer, liksom om välfärdssamhällets expansion mellan 1940-talet och 1970-talet, som inte bara bars upp av infödda svenskar utan också av de hundratusentals arbetskraftsinvandrare och tiotusentals flyktingar som sökte sig hit.

Kort sagt: 2015 års flyktingkris kan, med framtidens facit i hand, mycket väl framstå som en av våra fruktbaraste kulturella och ekonomiska processer genom tiderna. Inte för att dylikt kalkylerande skall vara vägledande för vad som i grund och botten handlar om solidaritet och humanism – men resonemanget kan vara värt att ha i åtanke när Europas högerpopulister tävlar om att likna dagens migrationer vid syndafloden.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet

Läs artiklarna i LUMs flyktingtema

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *