Debatt/opinion, Forskning, Gästtyckare

Ellinor Isgren: Globala utmaningar kräver integrerad forskning

Forskarna måste våga sig utanför sina discipliner och samverka med kolleger från andra ämnen och med samhället. Det menar Ellinor Isgren, doktorand på tvärvetenskapliga LUCSUS, Lunds universitets centrum för hållbar samhällsutveckling.

Ellinor Isgren,Nyligen satt jag med i en debattpanel i Stockholm och diskuterade behovet av integrerad veten-skap. Det är just det som vi sysslar med på LUCSUS, där forskare från exempelvis samhällsvetenskap och naturvetenskap möts i frågor som rör hållbar utveckling.

Debatten var ett inslag i Världsvetenskapsdagen som Veten-skapsrådet och Svenska Unescorådet uppmärksammade med ett seminarium.

Många forskare är överens om att de globala samhällsutmaningarna inom miljö och social rättvisa kräver samarbete och nya strukturer. Bara en enda kritisk röst ifrågasatte under seminariet ambitionen i sig: Är inte den smala forskningen mest produktiv och inflytelserik?  Och är inte risken stor att vi förlorar i kvalitet och professionalitet med integrerad forskning?

Frågorna är befogade, men om vi ska kunna tackla vår tids stora utmaningar är min åsikt att vi måste ta oss förbi falska uppdelningar och motsättningar mellan ämnen och sätt att forska.

Integrerad vetenskap betyder inte att snäv disciplinär forskning hotas eller att den inte gör nytta. Poängen här är att den uppenbarligen inte räcker till för att förstå och angripa de komplexa globala problem som har kommit att kallas ”wicked”.

När det gäller oron för forskningskvalitet och professionalitet så ligger det förstås i vårt eget intresse som forskare att upprätthålla dem, men vi måste kunna diskutera vad vi menar med begreppen. Samtidigt är integrerat forskningssamarbete självklart inte oproblematiskt och när det gäller integrering av ”samhället” i forskning är det viktigt att vara uppmärksam på vilka intressen som får utrymme.

Hur ser möjligheterna ut att forska integrerat? De flesta har nog någon gång svurit över stela, ålderdomliga universitetsstrukturer och incitament som formar forskningen. På seminariet i Stockholm påpekades gång på gång vikten av att universitetsledningar, finansiärer och de som publicerar ny forskning, tar behovet av integrerad forskning på större allvar.

Men vi måste också utmana oss själva. Hindren kan finnas inom oss. Hur nyfikna är vi och hur mycket respekterar vi dem eller det som ligger bortom vår egen vardag och expertis?

En annan fråga är hur man skaffar den kompetens som krävs för att forska integrerat. I forskarutbildningen tycks ansvaret fortfarande vila för mycket på individer för att vi ska kunna förvänta oss att morgondagens forskare systematiskt ägnar sig åt integrerad forskning.

Det kanske mest osynliga men djupgående hindret är olika uppfattningar om vad som är kunskap, hur problem formuleras och om forskningens roll.

Kan inte olika perspektiv vara en tillgång istället för ett problem, undrade någon på seminariet. Jag blev konfunderad – det är väl just detta som är poängen? Att nya lösningar – och frågor – möjliggörs när synsätt, kunskaper och erfarenheter möts. Det stora problemet, insåg jag senare, är inte de olika perspektiven i sig utan snarare att vi inte tillräckligt förstår hur och varför de krockar med varandra.

Hur ser framtiden ut? Jag är pessimist för integrerad forskning om den ska utvärderas enligt samma principer som i dag hindrar oss från att hantera de globala utmaningarna. Sam-tidigt har jag hopp. Lite naivt kanske, så väljer jag att tolka entusiasmen för integrerad vetenskap på Stockholmsseminariet som ett gott omen.

Ellinor Isgren

Doktorand vid LUCSUS

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *