Forskning, Naturvetenskap

Fångad av fåglars och fjärilars färgseende

Nyfikenhet och lusten att lära är starka drivkrafter såväl i Almut Kelbers forskning som i uppdraget som prodekanus med ansvar för forskning på Naturvetenskapliga fakulteten.

Almut Kelber

Almut Kelber är professor i sinnes­biologi.

– I mitt arbete som prodekan är det viktigt att också fortsätta med min egen forskning – inte minst för att utsätta mig själv för det jag har hittat på, säger Almut Kelber med glimten i ögat. Hon är professor i sinnesbiologi och en av forskarna i Syngruppen.

Att det blev Sverige och Lund som Almut Kelber till slut rotade sig i, efter forskning i både Tyskland, England, Brasilien och Australien, berodde på att forskarkollegan Eric Warrant lockade hit henne för sjutton år sedan med ett projekt om nattsvärmare. Då var hon en av få forskare i världen som hade gjort beteendeförsök med fjärilar.

– Jag studerade deras färgseende med hjälp av konstgjorda blommor i olika färger där vissa var kopplade till en slang med sockerlösning.

Genom att träna nattsvärmarna att koppla vissa blomfärger till mat och sedan variera ljuset, kunde hon så småningom i en uppmärksammad Nature–artikel visa att nattsvärmaren faktiskt ser färger i mörker. Det var en nyhet som förvånade många, och något som man tidigare trott var omöjligt.

Genom åren har Almut Kelber forskat på allt från fjärilar till geckoödlor och nu senast paddor sedan en post doc-forskare från Argentina hörde av sig och ville ta reda på om paddor kan se färger i mörkret.

I början av sin forskningskarriär var det däremot vilda bin och pollinering som Almut Kelber studerade. Det tyska universitet hon då hörde till i Tübingen hade ett fältlabb i Brasilien där hon tillbringade flera månader om året. När sedan hennes barn föddes fungerade det inte längre eftersom hon behövde ta hänsyn till familjens behov och ville jobba deltid.

– Jag insåg att det skulle vara lättare att få det att fungera praktiskt om jag arbetade på ett labb och inte i fält och behövde ett nytt forskningsområde.

Hon sökte pengar och fick anslag för forskning om den stora dagsvärmaren. En fjäril som nu har blivit hennes favoritdjur.

– Jag började utforska deras färgseende. Tidigare hade bara deras rörelsemönster undersökts. När dagsvärmarna ska äta svävar de framför en blomma som en kolibri.

Just nu forskar Almut Kelber och hennes doktorander mest på fåglars synförmåga, där hon använder kycklingar och undulater som modellarter. Fåglar ser världen som mycket färggladare än vi människor, och många rovfåglar har mycket hög synskärpa.

– Att falken kan upptäcka smågnagare genom ultraviolett reflektion av deras urin har däremot visat sig vara ett rykte. Urinen reflekterar inget ultraviolett ljus, och falken kan inte se ultraviolett ljus så mycket bättre än människan. Det kan bara sångfåglar, papegojor och några andra fågelarter.

Det finns fortfarande många olösta gåtor kring djurs syn, och det är grundforskning som drivs av nyfikenheten att förstå hur olika djur har löst sina begränsningar.

– Tar man till exempel ögat hos en fågel kan det inte bli större. Det är många funktioner som ska få plats i ögat – färgseende, rumsligt seende, mörkerseende och så vidare. Genom evolutionen har optimala lösningar utvecklats för att djuret ska kunna överleva.

Kunskapen om djurvärldens lösningar kan också ge svar på generella problem, berättar Almut Kelber.

– Ett klassiskt exempel är upptäckten på 80-talet om kräftdjurens ögonfacetter som inspirerade ny teknik för teleskop. Eller att principen för mörkerseendet hos bin som flyger sent på kvällen och tidigt på morgonen i regnskogens mörker på senare år har byggts in i avancerade kameror. Något som från början upptäckts av ren nyfikenhet kan senare visa sig vara användbart även i andra sammanhang. Det tycker jag är spännande.

Text: Nina Nordh

Foto: Gunnar  Menander

Läs om fler forskare i Syngruppen