Gästtyckare, Utbildning

Gästtyckare Anders Persson: Skolans (k)val – när utbildning blivit en vara…

Anders Persson, professor i sociologi och utbildningsvetenskap, funderar över hur skolan och lärandet behandlas i politiken.

Anders Persson, professor i sociologiNär Göran Persson var skolminister (1989–91) kännetecknades utbildningspolitiken av mer handling än prat, medan det omvända gällt under Jan Björklunds period (2006–2014). ”HSB” (han som bestämmer) föreföll skrida direkt till handling, medan ”Faxkungen” har gjort många utspel som gett medietid. Med facit i hand önskar man att det hade varit annorlunda. Tänk om skolministern i början av 1990-talet hade utvecklat retorik om att kostnaderna för skola och utbildning bör ses som nödvändiga framtidssatsningar och därför skyddas från den ekonomiska krispolitiken. Och tänk om nuvarande utbildningsministern hade tänkt mindre på mediegenomslaget för sina reformidéer och mer på att det oändliga talet om skolans alla tillkortakommanden kan vara självuppfyllande.

Det är naturligtvis lätt att vara klok i efterhand samtidigt som man måste betona hur ödesdigra de nämnda perioderna varit för svensk skola. Persson lade grunden för skolkrisen med sin ”ansvarsproposition” 1991, vilken drog enorma resurser bort från skolan. Björklund lyckades sedan, i sin iver att skapa krismedvetande, mest stigmatisera skolan, med följd att många lärare inte längre vill vara lärare, ungdomar inte vill bli lärare, många elever inte verkar vilja vara i skolan och föräldrarna vill ha garantier för att den vara de har valt i den marknadiserade skolan håller vad den lovar.

Valet 2014 handlar på sätt och vis om skolans väg tillbaka, men för att vara en skola i påstått fritt fall är debatten märkvärdigt vek. Vilka massor entusiasmeras av socialdemokraternas förslag om obligatoriskt gymnasium och studielån till körkortsutbildning? Och vilka vill gå genom eld och vatten för folkpartiets förslag till ”ordningsomdömen” och alliansens tioåriga grundskola? Flertalet tycks överens om att skolan behöver mer resurser, lärarna högre status och eleverna bättre kunskapsresultat. Men på konkret nivå tävlar huvudalternativen i svensk skolpolitik om att utfärda recept som föreskriver mer av den politiska detaljstyrningsmedicinen, vilken för övrigt verkar svår att förena med att skolan – enligt lag 2010 – ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Det mest förbluffande med årets valrörelse är att trots att skolan upplever sin kanske djupaste kris lyser systemöverskridande förslag med sin frånvaro. Tjugo års politiskt pillande och mekande med skolan har förvandlat utbildning till en vara och valrörelsen verkar vara en uppvisning i att detta ska fortsätta. Förbud mot vinster i välfärden, vänsterpartiets huvudnummer, liksom folkpartiets krav på återförstatligande av skolan och betygsfrågan konkretiserar ideologiska skiljelinjer. Men dessa ideologiska skiljelinjer i utbildningspolitiken verkar ha sitt liv vid sidan av det system som började etableras med ”ansvarspropositionen” 1991. Det systemet kretsar kring utbildning som handelsvara och några av dess ledord är PISA-resultat, betyg och målstyrning. Finns det någon väg framåt mot en skola som handlar om kunskap, med nyfikna elever och stark lärarprofession? Kanske, men den syns inte speciellt mycket i valrörelsen.

Anders Persson, 

Professor i sociologi, respektive utbildningsvetenskap

Campus Helsingborg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *