Gästtyckare

Gästtyckare: Varning för det digitala mörkret!

Tomas Holmström, universitetsarkivarie, tycker till om vikten av att bevara universitetets oskattbara informationstillgångar.

Tomas Holmström

Tomas Holmström. Foto: Maria Lindh

Cirka 3200 år f.Kr. skapades i den Främre Orienten det skriftsystem vi idag kallar kilskrift. Kilskriften – som utvecklades av administrativa och ekonomiska skäl – inpräntades i lertavlor som senare brändes. Det har medfört att vi ännu kan ta del av de handlingar som människor skapade för många tusen år sedan. Kilskriften kom med tiden att ersättas av mer utvecklade skriftsystem och leran skulle senare få en övermäktig konkurrent av ett ännu mer lätthanterligt material: papper. Den historiska framgången för papper som informationsbärare beror förstås på att det är lätt att skriva på, att mångfaldiga, transportera, komprimera m.m. Ett papper kan innehålla väsentligt mycket mer information än vad som ryms på en lertavla och det gör definitivt mindre ont att tappa ett papper på foten än en lertavla!

Ca 5100 år efter kilskriftens uppkomst befinner vi oss ännu i papperets tidevarv. Men mer påtagligt är den nya informationsteknikens landvinningar. Den nya tekniken är extremt snabb, exakt och gör att vi nu kan kommunicera med varandra när vi vill och var vi vill. Snälla, ”gilla” denna krönika! Och idag kan alla världens böcker utan problem rymmas på en liten bärbar hårddisk!

Men bakom denna enastående tekniska förändring finns ett orosmoln: Den information vi skapar idag kan komma att förloras i morgon. Det är en paradox som ibland kallas det digitala mörkret (The Digital Darkness). Det digitala mörkret uppstår i ett läge där vi inte längre kan läsa äldre digitala data. De är för evigt förlorade i ett digitalt svart hål.

Det digitala mörkret bygger på förutsättningen att data bara kan läsas och förstås med hjälp av tekniska hjälpmedel. Utan tillgång till rätt programvara är data bara en samling obegriplig kod. Och den svindlande tekniska utvecklingen medför att program och deras format snabbt blir föråldrade. I motsats till analoga databärare (sten, lerplattor och papper) behövs en teknisk apparat för att läsa data. Denna utrustning kan dock bli föråldrad ännu snabbare.

Men lagring i Molnet, kan inte det vara en lösning? Kanske. Men då måste den som ansvarar för Molnet dela min ambition att bevara viss information för framtiden. Och hur ska jag kunna veta att ingen obehörig kan läsa och komma åt den information jag lagrar i Molnet?

Den digitala informationen är förrädisk om man vill säkerställa ett framtida bevarande. Vad händer om rätt mjukvara saknas eller inte fungerar som den ska? Vad händer om virus förstör data eller om hårddisken kraschar? En del sätter sin tilltro till emulering, en teknik med vilken man kan återskapa tekniska miljöer för att kunna läsa äldre programspråk. Men kan vi lita på att detta räcker?

Det finns de som menar att vi inte alls behöver dokumentera något för framtiden. Vår nya sköna värld är alltid i morgon! Men för Lunds universitet är det omöjligt att resonera på det sättet. Universitetet har oskattbara informationstillgångar – inte minst inom forskningen – som måste ges ett fullgott skydd. Vilka insatser som behöver göras kan variera. Men vägen till framgång bygger på att medvetenhet om att problemen finns och att det är mödan värt att bekämpa det digitala mörkret!

Tomas Holmström
Universitetsarkivarie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *