Debatt/opinion, Gästtyckare, Utbildning

Gästtyckaren: Beredda till både undervisning och forskning?

Om paradoxen att universitetslärare har ett stort under­visningsbeting samtidigt som pedagogiska meriter spelar liten roll vid tjänstetillsättningar, skriver Douglas Brommesson, docent i statsvetenskap.

Douglas Brommesson

Douglas Brommesson.

Lunds universitet har som motto att vara beredd till bådadera. Historiskt åsyftades att vi skulle vara beredda att ta till både svärd och studier i kampen mot dansken. I en mer modern tappning kan valspråket syfta på att vi både ska undervisa och forska. Men det är en sak att universitetet som helhet ska kunna göra bådadera, men kan universitetslärare på individuell nivå förena forskarrollen och lärarrollen? I så fall krävs både villkor och incitament som uppmuntrar lärare att förena de båda rollerna. I en nyligen publicerad rapport (IFAU rapport 2016:4) har jag och fyra kollegor visat att såväl villkor som incitamentsstrukturer varierar betänkligt.

Vid en jämförelse mellan statsvetare vid de större universiteten i Skandinavien framgår att både fördelningen i procent räknat mellan undervisning och forskning i tjänsternas grundkonstruktion (för lektorer och befordrade professorer) och hur många timmar det faktiskt krävs för att uppfylla undervisningsbetinget i tjänsten, varierar stort. Adderar vi dessa båda delar av tjänstevillkoren får vi en effekt som visar att en svensk statsvetare i genomsnitt får undervisa 50 procent mer över en karriär jämfört med den norska eller danska kollegan. Men – vilket möjligen förvånar än mer – villkoren uppvisar också en stor variation mellan svenska lärosäten, trots att de verkar inom ett och samma universitetssystem. Statsvetaren i Linköping får undervisa 70 procent mer över en karriär jämfört med kollegan i Lund. Likväl får också statsvetaren i Lund räkna med att undervisa betydligt mer än vad hon eller han får forska under en karriär.

Tjänstevillkor är en sak, men finns det incitament för en universitetslärare att satsa på bådadera? Här kan det vara värt att påminna om att den genomsnittliga universitetsläraren från början har rekryterats till en forskarutbildning utifrån ett intresse för att, just det, forska. Efter disputation står den nybakade doktorn inför frågan hur han eller hon ska meritera sig, kanske med sikte på ett lektorat längre fram. I vår rapport visar vi att det framförallt är en sak som spelar roll. När etablerade kollegor bedömer framtida kollegor i sakkunnigutlåtanden vid tillsättande av svenska lektorat (i nationalekonomi, sociologi och statsvetenskap vid de sex största universiteten) är det klart vanligast att det räcker med att vara beredd till bara det ena: forskningsmeriter avgör oftast var i rangordningen en sökande placeras. Betydligt mindre vanligt är det med andra ord att forskningsmeriter och pedagogiska meriter värderas lika, trots att detta är andemeningen i både Högskoleförordningen och anställningsordningar vid lärosätena. Minst vanligt är det att pedagogiska meriter avgör. Detta alltså i utlåtanden vid tillsättning av tjänster där huvuduppgiften är undervisning.

Våra resultat pekar på en paradox: svenska universitetslärare, här begränsat till statsvetare, har ett relativt sett stort undervisningsbeting över en karriär, samtidigt som förmågan att undervisa spelar liten roll vid tjänstetillsättningar. Tjänstevillkoren säger att vi ska vara beredda till det ena medan incitamenten säger att vi ska vara beredda till det andra. Ingen tycks försvara att vi ska vara beredda till bådadera.

Douglas Brommesson, docent i statsvetenskap