Debatt/opinion, Utbildning

Gästtyckaren: Högskolepedagogik – den nya teologin?

Göran Molin, professor i livsmedelshygien på LTH, är kritisk till påbudet att alla universitetets lärare ska genomgå högskolepedagogisk fortbildning.

Göran MolinI dessa de yttersta av tider skallar ropen att universitetslärare måste bli bättre. Och visst – universitetets ambition att stödja och utveckla sina lärares pedagogiska kompetens är lovvärd. Det som dämpar min egen entusiasm är inslagen av tvång och ovetenskaplighet.

Ett exempel: På LTH, där jag är verksam, är vidareutbildningen i högskolepedagogik obligatorisk för såväl professorer som doktorander. Lärarna ska dock inte bara bli bättre på att undervisa utan också anamma vissa pedagogiska teorier. Utbildningen beordras med hänvisning till mer eller mindre förtäckta påståenden om att ”universitetslärare är dåliga lärare” och vissa pedagogiska koncept lyfts fram som bättre än andra.

Att ifrågasätta är ju något av en ryggmärgsreflex hos alla oss som sysslar med vetenskap. Man ville gärna se en vetenskapligt baserad argumentation kring de pedagogiska koncept som sprids. Men LTH:s pedagogiska enhet Genombrottets ”kursbok” Universitetspedagogik (M. Elmgren & A-S Henriksson, Studentlitteratur, 2013) tillhandahåller ingen sådan diskussion, för att ta ett exempel.

Fortbildning i högskolepedagogik må vara ett påbud efter beslut av regering och riksdag – och ska därmed följas oavsett vad man som medborgare tycker. Emellertid är, menar jag, en universitetslärare skyldig att vetenskapligt diskutera och öppet försöka redovisa alla aspekter – även av myndighetspåbud. Om det nu är så att den nya tidens universitetslärare behöver ha en dubbel ämnesprofil, dvs. stå med ena benet i högskolepedagogiken, borde det vara en självklarhet att följa grundläggande vetenskapliga principer också här, dvs. ifrågasätta de högskolepedagogiska doktrinerna och inte bara acceptera dem obesedda.

Ökat engagemang i högskolepedagogik som ämne innebär dock att universitetsläraren inte längre kan arbeta heltid inom sin primära ämnesdisciplin. Detta är en konsekvens som måste tas med i beräkningen när man vurmar för högskolepedagogisk fortbildning. Nytt är detta dubbla förhållningssätt i och för sig inte. I Lunds universitets barndom var det den kristna teologin som alla, oavsett disciplin, måste kunna hantera och förhålla sig till. Håller högskolepedagogiken nu på att ta över teologins roll?

Utan att på något sätt vilja förminska betydelsen av högskolepedagogik vill jag ändå påstå att kristendomens bärande doktriner var och är betydligt mer genomarbetade och socialt hållbara än ”Lifelong learning” m.m. Kanske vore det trots allt bättre att plocka ner högskolepedagogiken från dess piedestal av politiska ambitioner och återföra den till sin plats som en gren av ämnesdisciplinen pedagogik? Och handen på hjärtat, tvångsutbildning är faktiskt ingen bra utgångspunkt för kunskapsbildning hos vuxna. Jag tror inte att universitetslärare utgör något undantag i det avseendet. Vuxnas lärande bör utgå från ett av individen själv känt behov och anpassas till detta. Man kan undra hur många universitetslärare som känner ett genuint behov av att få påstått universella regler för effektivt lärande förestavade sig.

Göran Molin, professor i livsmedelshygien

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *