Forskning, Samhällsvetenskap

Globaliseringen har förändrat klassamhället

TEMA: DEN NYA OJÄMLIKHETEN. Globaliseringen och förändrade sätt att producera varor har lett till ett nytt slags klassamhälle.
– Vi har fått en transnationell ekonomisk elit, en stressad medel­klass där allt fler saknar fasta heltidsjobb och en växande grupp fattiga outsiders som aldrig får fäste på arbetsmarknaden, säger Max Koch, professor i socialt arbete.

Max Koch 3

Max Koch, professor i socialt arbete, tecknar en bild av en ny typ av klass­amhälle.

Max Koch delar upp efterkrigstiden i två epoker när det gäller hur arbetsliv, kapital och arbetskraft varit organiserade. Mellan 1950 och 1975 pågick det man kallar kapitalismens gyllene år – gyllene i alla fall för vita män, mindre för kvinnor och etniska minoriteter. De gyllene åren utmärktes av en överenskommelse mellan arbetsgivare och fack; arbetsgivarna erbjöd fast jobb och semesterersättning mot att arbetarna gjorde sina fyrtio timmar i veckan.

– Arbetarna hade visserligen inte kontroll över arbetet, men kunde förhandla om villkoren och erbjöds trygghet i form av fast lön.

Modellen fungerade hyfsat väl fram till mitten av 1970-talet. Då förändrades tiderna. Varken privata arbetsgivare eller staten var lika intresserade av att fastanställa medarbetare längre. Inom politiken blåste nyliberala vindar och trendsättare som Reagan och Thatcher ville nedmontera staten så långt möjligt. Globaliseringen tog fart och sättet att producera varor förändrades.

– Tidigare kunde man tala om en tysk Mercedes eller en fransk Peugeot. Nu blev produkterna hopplock av komponenter från olika världsdelar.

Tillväxten ökade både i Sverige och globalt. Samtidigt blev inkomstklyftorna större. De sociala strukturerna förändrades radikalt.

– I det nya klassamhället är de inhemska industrikapitalisterna färre, istället har vi alltså en transnationell kapitalistklass med världen som arena. Den har sina verksamheter och pengar utspridda, där de ger mest utdelning, ofta i skattefria regioner. Denna klass bryr sig inte om enskilda nationers behov av att slå vakt om sin konkurrenskraft, välfärd eller sina sociala rättigheter.

– Vi ser denna klass i teve från Davos en gång om året. Vi vet att den hellre placerar sina pengar inom finanssektorn än i industriella projekt. Men fortfarande saknas mycket forskning om vad som utmärker den, säger Max Koch.

Också de arbetande klasserna har förändrats efter 1970-talet. Fortfarande finns i Europa en kärna av fast anställda som känner sig relativt trygga och kanske till och med är engagerade i facket. Men en växande del har osäkra jobb – säsongsarbete, projektanställningar etc.

– Utvecklingen bidrar till att underminera lönerna för samtliga. Vi ser fler med fasta jobb som har svårt att försörja sig på en heltidslön. Löneskillnaderna växer snabbt, också i Sverige.

Vad som händer i olika delar av världen påverkar oss på gott och ont. Samtidigt som många blivit relativt sett rikare så innebär de ökade inkomstklyftorna att det är svårare att byta klass och nå toppen av samhällshierarkin.

– Konsumtionen spelar en central roll för att visa att man lyckats och är på väg uppåt socialt sett eller sitter stabilt i toppen. Ja, i stort sett all konsumtion handlar om att upprätthålla och återskapa klasskillnader och visa på status. Därför blir det problem när människor inte har råd att konsumera på det här statushöjande sättet, det gäller inte minst dagens medelklass som inte har ekonomiskt kapital nog för en konsumtion som placerar den högt i samhällshierarkin. Den måste disciplinera sig, jobba hårdare för att uppnå sina mål. Många skaffar sig bara ett barn och satsar allt på detta enda barns utbildning, med förhoppningen att klassresan uppåt ska bli av i nästa generation.
Samtidigt är det färre som verkligen tror att detta kommer att ske.

– För tjugo år sedan trodde de flesta att deras barn skulle få det bättre än dem själva. Så är det inte längre.

Medelklassen är alltså stressad och oroar sig för framtiden – känslor som späs på av finanskrisen. De med fast jobb löper risk att trilla ner i kategorin med osäker anställning. Det gäller inte minst i medelhavsländer som Spanien där man har en ungdomsarbetslöshet på över femtio procent, trots att många av de unga är högutbildade.

– I Sverige ligger ungdomsarbetslös­heten på cirka 25 procent – men konkurrensen om jobben lär inte avta, särskilt inte om man måste tävla med dem som söker sig hit från de värre drabbade medelhavsländerna.

De arbetande klassernas ställning gentemot arbetsgivarna har alltså försämrats om man jämför med perioden 1950–75, sammanfattar Max Koch.

– Samtidigt har en del saker blivit bättre. Kvinnor är exempelvis en del av arbetsmarknaden idag på ett annat sätt än under kapitalismens gyllene år. Uppgörelserna mellan arbetsgivare och fack omfattade ju oftast bara vita, medelålders män.

Totalt sett en bild med betydande orosmoln alltså. Men det finns en tredje, mer hållbar väg för Europa och välfärden, säger Max Koch. Den återkommer vi till i nästa nummer av LUM.

Text & foto: Britta Collberg

Läs också:

Ingen vill föra bidragstagarnas talan

Livet på existensminimum

Fattigdomsfrågan är död i den svenska politiken

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *