Okategoriserade

Hur kreativ är forskarutbildningen egentligen?

Hur påverkas doktorandernas kreativitet när de tvingas in i forskarutbildningens vetenskapliga kostym? Vilka trösklar måste de över för att utveckla sin fulla potential?
Kreativitetsforskaren Eva Brodin menar att det finns många exempel på forskarmiljöer där doktorander inte får möjlighet att vara riktigt kreativa i sin forskning.

Eva Brodin

Eva Brodin forskar om vetenskaplig kreativitet vid Institutionen för psykologi. Det ska finnas glädje och acceptans vid ett forskar­seminarium, menar hon, men har upptäckt att så inte alltid är fallet.

Eva Brodin är docent i utbildningsvetenskap men forskar idag om vetenskaplig kreativitet vid Institutionen för psykologi.

– Om man frågar en doktorand i början av dennes karriär om han eller hon tycker att forskarutbildningen är kreativ så blir svaret oftast nej, säger Eva Brodin. I bästa fall har doktoranden ändrat uppfattning mot slutet av utbildningen.

Att doktoranden känner lite kreativitet i början av sin utbildning är kanske inte så konstigt. Innan man kan bli kreativ på ett för vetenskapen nyttigt sätt måste man känna till var kunskapsfronten ligger. Annars finns så klart en överhängande risk för att man återuppfinner hjulet. Det är först när man förstått sitt fält som man kan bli kreativ inom ramarna för det, menar Eva Brodin.

Problemet är när doktoranden känner samma brist på kreativitet även mot slutet av utbildningen. Utan att peka ut specifika discipliner nämner Eva Brodin några särskilda omständigheter som kan vara negativa för doktorandens kreativitet. Exempelvis kan en industridoktorand få problem med att vara kreativ om industrin som är finansiär tycker att forskingen motverkar deras intressen. Det kan även vara svårt att vara riktigt kreativ om man har en handledare som styr alltför mycket.

Men framför allt är det en sträng institutionskultur som motverkar kreativiteten. Ibland räcker det inte med en stöttande handledare om de har ett helt kollegium emot sig.

– Seminariekulturen är oerhört viktig, säger Eva Brodin. Det är vid seminarierna som hypoteser ska testas och nya idéer födas, men så är det inte alltid. På vissa ställen kan det vara en obehaglig upplevelse att få sitt arbete starkt kritiserat. Det leder till att doktoranden inte presenterar något om det inte är ”vattentätt”. Hans eller hennes mål blir helt enkelt att presentera något som inte går att kritisera. Istället för att använda seminarierna för att pröva idéer dryftar doktoranden i enrum med en person som han eller hon har förtroende för.

En doktorand som resonerar på det viset ingår bevisligen inte i en kreativ seminariekultur, menar Eva Brodin.

– Det ska finnas glädje och acceptans vid ett forskarseminarium. När man väl har förstått ramarna för vetenskapen måste det finnas utrymme för tankar som inte är färdigtänkta.

Ett annat problem vid seminarier som Eva Brodin har stött på i sin forskning är att seniora forskare på vissa institutioner lyser med sin frånvaro. Doktoranderna sluter upp men om de etablerade forskarna uteblir så går man givetvis miste om viktiga inlägg.

När Eva Brodin inte forskar om kritiskt och kreativt tänkande hos doktorander utbildar hon handledare på CED, universitetets centrum för utveckling av undervisningen. Det finns ett stort intresse för kurserna, men själva fältet ”forskning kring forskarutbildningen” är inte särskilt etablerat i Sverige. För att söka fler forskarkollegor och för att etablera fältet i Sverige har hon sökt sig utanför landets gränser och hon har nyligen påbörjat en deltidsanställning vid Stellenbosch universitet i Sydafrika.

– Den internationella forskningsfronten när det gäller forskarutbildningen ligger flera år framför Sverige. Precis som doktoranderna jag studerar måste jag, för att utvecklas som forskare, hitta mina forum för att pröva idéer.

Text: Ulrika Oredsson

Foto: Gunnar Menander

Läs även: Han söker kreativ kraft utanför universitetet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *