Debatt/opinion, Forskning, Samhällsvetenskap

Insändare: Är kunskap om ”ohövlighet på jobbet” möjlig?

Även om jag inte tagit del av psykologiforskarnas egna rapporter vill jag lyfta fram några funderingar med anledning av LUM:s reportage om ”Ohövlighet på jobbet….” (nr 8, 2015) .

Jag undrar över sanningsvärdet i att via intervjuer – om än med många svar – kartlägga förekomsten av ohövlighet på arbetsplatsen. Alla inser att begreppet ohövlighet kräver många ord för att bestämmas och att gränsen mot att något uppfattas som otrevligt, ovänligt, ouppmärksamt eller i strid mot många andra o-ord är svår att dra. Okej att svaren ger besked om negativa upplevelser och att ett högt antal svar från personer i arbetlivet kan vara tecken på existensen av ett missförhållande (liksom uttalanden från skolbarn som anser sig mobbade är ett problem i sig).

Men alla inser att begreppet ohövlighet (liksom mobbing) formas subjektivt av den drabbade. En befogad tillsägelse från en kollega kan av X uppfattas som ohövlig kritik, medan Y i samma situation är tacksam för påpekandet. Vidare kan Z uppfatta ett väl menat, men mindre väl formulerat skämt, som en kränkning, medan Å tar emot det med ett stort smil. Och så vidare. Till saken hör att det som i artikeln kallas ”ohövlighet” i sin tur är ett utflöde av mer basala förhållanden på jobbet, såsom existerande maktstrukturer, karriärdriv, stress, könsrelationer m.m. I min värld förefaller dessa faktorer mer intressanta att utforska, även om dom förstås är lika svåra att fånga med vetenskapliga metoder.

På ett djupare plan rör mina funderingar möjligheten att verifiera forskning med inriktning mot människors upplevelser. Problemet är klassiskt och har diskuterats av många filosofer, bland andra Ludvig Wittgenstein och Karl Popper. Man kan förstås mäta antalet utsagor från olika personer. Men inte – med anspråk på vetenskaplighet – studera vad som finns i huvudet hos intervju-personen då hon fyller i ett formulär eller vad orden hon skriver egentligen står för. En upplevelse kan nämligen inte falsifieras, den är endast ett känslouttryck. Viktigare är att man inte kan mäta i vilken mån den intervjuade personens svar avspeglar en faktisk samhällsverklighet, som i LUM-artikelns fall rör ett påstått utfall av kommunikationen mellan personer i arbetslivet.

Nu kanske dom aktuella forskarna – och journalisten som skrivit den välmenande artikeln – tycker att jag är överdrivet kritisk. De skulle kanske rentav sätta ett kryss för ”ohövlighet” i en enkät rörande det jag nu skriver. Det kan jag förstå. Men både de och jag verkar vid Lunds universitet. Därför tycker jag att LUM bör främja diskussionen om gränserna för sökandet av kunskap, dvs. vilka samhällsproblem som över huvud taget kan analyseras med anspråk på vetenskaplighet.

Torsten Sandström, senior professor i civilrätt

Se artikeln: http://www.lum.lu.se/ohovlighet-pa-jobbet-sprider-sig-latt/

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *