Allmänt, Forskning

Knäckta doktorander undviker seminarier

Knäckande men inte konstruktiv kritik. Det finns doktorander som vill hoppa av efter att ha lagt fram sin text på seminarium. EQ-11-projektet ”Det goda seminariet” arbetar för att sprida medvetenhet om hur viktig en god seminariekultur är.

Aleksandra Popovic

Aleksandra Popovic.

– Till mig kommer förkrossade doktorander. De har ofta fått hård kritik på sin vetenskapliga text på seminarier, men däremot ingen konstruktiv hjälp med hur de ska komma vidare med sin avhandling, säger Aleksandra Popovic, doktorandombudsman vid Lunds universitet.

Många institutioner vittnar om att allt fler doktorander väljer bort att gå på högre seminarier. Tidsbrist, ett hårt diskussionsklimat, och att det inte upplevs som meningsfullt är orsaker till att doktoranderna uteblir.

 

Marie Cronqvist

Marie Cronqvist.

– Vår yrkesidentitet bygger på att vi måste kunna ta allvarlig kritik från kollegor. Det finns något svårt och spännande i det. Men bara hård kritik utan goda idéer om förändringar riskerar att sänka doktoranden, säger Marie Cronqvist, docent i historia och lektor i mediehistoria.

Tillsammans med Alexander Maurits, prefekt vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, leder hon EQ11-projektet ”Det goda seminariet” vid LU. De har besökt många institutioner för att diskutera vad som får ett seminarium att lyfta och tvärtom. En god seminariemiljö är en förutsättning för en forskarutbildning med hög kvalité, även om seminarieverksamheten kan se väldigt olika ut på fakulteterna. Olika institutioner ser också helt olika styrkor och brister i sina högre seminarier.

Men att seminarieledaren är oerhört viktig för att sätta tonen i rummet är en tydlig slutsats i projektet. Många doktorander sitter mycket ensamma och arbetar med sin avhandling. När det är dags för seminarium är det inte ovanligt att det blir känsloladdat, när doktoranden hungrar efter bekräftelse om att hen är på rätt väg.

– Seminarieledaren måste ha örnblick för alla i rummet, kunna skapa en positiv och konstruktiv stämning och undanröja destruktiva revirstrider. Idealt ska seminariet få både kunskaper och människor att växa, ordet seminarium kommer från det latinska ordet semen, som betyder just frö eller planta. Mer praktisk träning i att leda seminarier hade varit önskvärt, kanske under forskarhandledningskursen, säger Marie Cronqvist.

Ibland upplevs seminarier som meningslösa av doktoranderna, om diskussionerna blir för snäva eller för breda. Även här har seminarieledarens en viktig uppgift: att knyta ihop trådarna så att det blir relevant för alla.

Hur mycket plats man får ta på det högre seminariet påverkas också av vilket kön man har. En enkät inom humaniora och teologi (2012) visade att kvinnliga doktorander upplevde att de varken fick ordet lika ofta eller fick prata lika länge som männen.

– Professorerna har inte alltid koll på maktstrukturerna i rummet, de behöver vara medvetna om sitt maktövertag över doktoranden. Seminarieledaren behöver också ha genusperspektivet med sig in i seminarierummet, säger Aleksandra Popovic.

Otydliga krav på vad man förväntas hinna med som doktorand leder till stress. Doktoranderna uppger ofta tidsbrist som ett skäl till att de inte på seminarier.

– Stressade doktorander är mindre benägna att vara lojala och gå på kollegornas seminarier. Då riskerar man att det blir tomt när man själv ska presentera sin forskning, säger Marie Cronqvist.

Det är inte ovanligt att doktoranderna går oftare på seminarier i början av sin utbildning, men inte tycker att de hinner i slutet.

– Det kan bli lite av att en blind leder en blind om nästan alla seminariedeltagare är nya doktorander. Universitetet bör ta sitt planeringsansvar på större allvar och förklara tydligare vad man förväntas hinna som doktorand och även när man ska göra olika saker i sin utbildning, som att gå på seminarier, säger Aleksandra Popovic.

Text: Jenny Loftrup

Foto: Gunnar Menander

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *