Samhällsvetenskap

Livet på existensminimum

TEMA: DEN NYA OJÄMLIKHETEN. Katarina delar en etta på 33 kvadratmeter med sin 20-årige son, nybliven student vid Lunds universitet.
– Vi kallar Markus sovalkov för västra flygeln och den del jag sover i för matsalen och biblioteket, säger hon.
Katarina är långtidsarbetslös och har alltid haft små inkomster. Denna månad sänks hennes aktivitetsstöd ytterligare, till 7.600 kronor i månaden.

Eva 2:7

Katarina är stamkund hos Arbetsförmedlingen. Foto: Maria Lindh

LUM träffar Katarina hos en församling i Malmö som anordnar praktik åt arbetslösa. En så kallad Fas 3-praktik. Katarina är i 50-årsåldern och vet hur det är att leva en längre tid på existensminimum.

– Jag kan berätta om hur jag lever, men jag ser mig inte som fattig, säger hon. Jag har mat och tak över huvudet. Men framför allt har jag ett rikt liv tack vare min son och många vänner.

Innan vi sätter oss i ett rum som bokats för intervjun visar Katarina verkstaden där hon och ett tiotal andra arbetslösa tillbringar åtta timmar om dagen med att bland annat stöpa kyrkljus och dekorera dem. De arbetslösa har en brokig bakgrund får jag veta efteråt; en läkare från Irak, undersköterskor, lagerarbetare, en krigsskadad flykting etc. Det enda de har gemensamt är att de har varit arbetslösa länge och att de nu inte kan komma vidare. Därför har de hamnat på det sista trappsteget i Arbetsförmedlingens åtgärdspaket för arbetslösa, en Fas 3-praktik. Där kan de stanna i två år, om de inte får jobb innan dess, vill säga. På de åtta månader som Katarina har varit på praktiken har bara en av deltagarna lyckats få en anställning.

Katarina kom från forna Tjeckoslovakien till Sverige som 10-åring. Hennes föräldrar valde att emigrera för att ge barnen möjlighet att studera. Pappan hade en tjeckisk konservatorieutbildning i bagaget och fick jobb som musiker. Mamman arbetade som sekreterare i hemlandet och i Sverige hade hon många olika jobb.

– Pengar var det alltid ont om så det är ingen nyhet, säger Katarina som aldrig uppfyllde föräldrarnas önskan om att utbilda sig. ”Skolväskan var för tung” som hon själv uttrycker det.
Först i 30-årsåldern, när hon fått sin son, skaffade hon sig en gymnasieutbildning på Komvux. Däremellan har hon haft en mängd olika arbeten: reporter, hemspråkslärare, servitris, krögare, kvalificerade och okvalificerade administrativa jobb etc. För fyra år sedan tog det dock slut. Då gick det företag som hon arbetade för i konkurs och sedan dess har hon varit inskriven på Arbetsförmedlingen. Dit går hon fortfarande varannan vecka för att anmäla sin närvaro och sätta sig i ett rum tillsammans med andra arbetslösa och söka jobb.

– Det är så otroligt dumt. De jobben kan jag ju lika gärna söka hemifrån, men jag går dit för annars stoppas utbetalningarna av aktivitetsstödet. Det kostar ju egentligen inte mer än en resa till stan, säger hon och rycker på axlarna.

När sonen var ett par år gammal skiljde hon sig och sedan dess har pappan inte varit mycket stöd, varken ekonomiskt eller på annat sätt. Men även om det har varit knapert många gånger så har hon bara vid något tillfälle tvingats söka socialbidrag, och det gör hon inte om. Det kostade mer än vad det smakade.

– Tänk dig en 20-årig socialsekreterare som vill se kvitton på allt du köpt och som påpekar att det är dyrt att röka. Jo tack, det vet jag ju redan.

Katarina är tacksam över att sonen aldrig brytt sig om märkeskläder och när hon inte har kunnat tillgodose hans behov så har hon ansökt om pengar från olika fonder, något som hon under åren lopp har blivit expert på.

– Det finns en ocean av fonder att söka och när man gör det måste man inte vända ut och in på sig själv för att få hjälp. Antingen får man ett ja eller ett nej som svar.

Cykel, skateboard och elgitarr har hon kunnat ge till sonen tack vare fonder som Majblomman och Rädda barnen. Simskolan hade hon dock inte råd att betala åt sonen som har läshuvud och fick hoppa över trean, året då skolgympan har simundervisning på schemat. Det fick konsekvensen att han aldrig lärde sig simma de obligatoriska 200 metrarna vilket närapå kostade honom slutbetyget i gymnastik i nian.

Flera gånger under vårt samtal påpekar Katarina att pengar inte är allt här i livet. Man kan lika gärna köpa en grillad kyckling och sätta sig på en bänk i Folkets park som att åka till Tivoli. Tre resor har hon i alla fall lyckats bjuda sin son på: en till Legoland som hon betalade åt sonen och hans pappa, en till Kanarieöarna som hon fick i 40-årspresent samt en resa till forna hemlandet Tjeckien när sonen tog studenten.

Katarina uppfyllde aldrig sina föräldrars önskan om att vidareutbilda sig, men det gör däremot hennes son som läser i Lund. Förra våren hoppade han av en utbildning vilket gjorde att han inte fick några studiemedel i höstas.

– Det var tufft att försörja honom på mitt aktivitetsstöd men nu har han fått studiemedel igen, berättar hon.

Det händer ofta att hon måste låna pengar av vänner även om det tar emot. Socialförvaltningen tänker hon inte vända sig till igen. Det innebär för mycket kontroll av ens liv och redovisning av varenda utgift. Fast även som deltagare i ett Fas 3-projekt måste hon stå ut med en del åtgärder som av många upplevs som kränkande, som exempelvis att varannan vecka redovisa alla sökta arbeten för Arbetsförmedlingen, trots att kanske varken arbetsförmedlaren eller hon själv tror att hon har en chans att få dem. Katarina upplever dock inte detta som kränkande.

– Jag ser det som att jag hjälper många andra genom att skapa arbetstillfällen. Tänk alla projektledare, socialsekreterare, arbetsförmedlare och forskare som har jobb tack vare att det finns långtidsarbetslösa!

Ulrika Oredsson

 

Katarinas månadsbudget
Inkomst                          7.600
Hyra                             –3.665
El                                    –425
A-kassa                          –230
Internet                           –220
Hemförsäkring                –200
Räntor till pantbanken    –400
Cigaretter                    –1.600
Mat                              –1.500
Kontantkort telefon        –195
SUMMA                         –835

Läs också:

Globaliseringen har förändrat klassamhället

Ingen vill föra bidragstalarnas talan

Fattigdomsfrågan är död i den svenska politiken

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *