Forskning, Medicin

Möt framtidens forskningsledare: Medicinaren Johan Jakobsson

Framgång med anslagsansökningar leder till problem av ett oväntat om än angenämt slag. Om ens forskargrupp blir nästan fördubblad, var ska alla medarbetarna sitta? Och hur ska de få plats vid laboratorieapparaterna, som redan är fullbokade?

Johan Jakobsson 04

Johan Jakobsson – framtida forskningsledare i medicin. Foto: Gunnar Menander

Det är sådant som Johan Jakobsson just nu funderar på. Han har haft dubbla framgångar under hösten: han har fått både ett ”unga forskare”-anslag från Vetenskapsrådet och ett ”framtidens forskningsledare”-anslag från Stiftelsen för strategisk forskning. Anslagen är på vardera två miljoner kronor årligen under fem års tid.

Johan Jakobsson är neuroforskare och studerar mikroRNA. Dessa små molekyler har förmågan att påverka genernas verkan i kroppens olika celler, och har på senare tid väckt allt större intresse inom den medicinska forskningen. Ökade kunskaper om mikroRNA ska, hoppas Johan Jakobsson, visa vägen mot fungerande behandlingar av både demens och depression.

Idag består hans forskargrupp av åtta personer: han själv och sju medarbetare på nivåer från doktorand till postdok. Alla medarbetarna är kvinnor, så en större könsmässig balans i gruppen är något han kommer att eftersträva.

– Det allra viktigaste är förstås att de som rekryteras verkligen är kvalificerade. Men det vore också bra att få in fler män, eftersom en jämnare könsfördelning ger bättre gruppdynamik.

Johan Jakobsson har gått på flera ledarskapskurser under sin tid som självständig forskare. Han är glad åt det, både för kunskaperna i sig och för att dessa hjälpte honom klara den intervju han fick genomgå hos Stiftelsen för Strategisk Forskning.

Intervjun innehöll bland annat olika scenarier som kan tänkas möta en forskargruppsledare. Hur tacklar man t.ex. en konflikt med en annan forskargrupp om rätten till vissa omstridda resultat? Hur gör man när en nyanställning är på gång men man ännu inte har de pengar som behövs för att betala den? Vad händer om man skulle bli erbjuden en lockande gästprofessur på annat håll – stannar man kvar med sorg i hjärtat, eller ger sig av med ett dåligt samvete?

– Jag tycker det var positivt att de la så stor vikt vid ledarskapet. Det är en del av forskaryrket som annars ofta ignoreras, säger Johan Jakobsson.

Han ser sig själv som en person som gillar att utforska nya saker, så hans hjärta är hos den nyfikenhetsstyrda forskningen. Men sådan forskning är per definition riskabel, efter-som nyfikenheten kan leda in i en återvändsgränd utan publicerbara resultat.

– Därför måste vi ha en balans. Jag har ju ett ansvar gentemot doktoranderna, som behöver artiklar att publicera. Även om jag själv inte tycker det är så roligt, så måste vi därför också ägna oss åt några ”säkra kort”, säger han.

Vid det stora laboratorium där han arbetade som postdok, EPFL (École Polytechnique Fédérale de Lausanne) i Schweiz, var det bara osäkra kort som gällde. EPFL och dess motsvarigheter i andra länder har så stora anslag att man kan våga chansa: även om nio tiondelar av projekten inte leder till något, så kan det tionde ge resultat av världsklass.

– Det kan sägas vara lite orättvist. Någon lyckas, medan hans eller hennes lika hårt arbetande kollegor kör fast. Men forskningsvärlden är ju inte alltid så rättvis, konstaterar Johan Jakobsson.

Hans grupp träffas idag i ett gruppmöte varannan vecka. Därutöver pågår löpande diskussioner mellan medarbetarna inom de olika projekten. Med en grupp på åtta personer har Johan Jakobsson god inblick i läget inom alla projekt, men det kan bli svårare när gruppen växt till planerade 14–15 personer. Då räknar han med att få delegera ansvaret för vissa uppgifter till några av medarbetarna.

Förutom arbetsmötena har gruppen också träffats en del på fritid. Man har vandrat på Söderåsen, gått på pub, varit på en bowlinghall och seglat utanför Mölle. Sådana aktiviteter blir ännu viktigare nu när nya medarbetare ska komma in i gemenskapen.

Och lokalerna och apparaterna, hur går det med dem?

– Jag vet inte riktigt hur vi ska göra… men på något sätt löser det sig, säger Johan Jakobsson. Att inte oroa sig i förväg utan lita på att saker ordnar sig är nog en god egenskap för en ”framtidens forskningsledare”.

Ingela Björck

FOTNOT. Stiftelsen för Strategisk Forskning delar ut bidragen inom programmet ”Framtidens forskningsledare”. De ges till framgångsrika, unga forskare med goda förutsättningar att bygga upp en självständig forskarverksamhet. Av totalt 186 ansökningar valdes 20 ut. Från Lunds universitet valdes förutom Johan Jacobsson och Mikael Lund även medicinaren Anders Rosengren och atomfysikern Per Johnsson.

Läs även om Mikael Lund

Läs även om Anders Rosengren och Per Johnsson

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *