Forskning, Samhällsvetenskap

Möten – karriärstege eller tidsfördriv?

De kan få chefer att ligga vakna på nätterna och oroa sig. Och anställda att känna sig exkluderade, sedda eller bara uttråkade.
Sociologen Malin Åkerström har forskat om möten och möteskulturer – ett ämne som alla har åsikter om och ett fenomen som bara verkar öka i omfattning.

Malin Åkerström forskar om mötes­kulturer. Foto: Mikael Risedal

Att gå på många möten har blivit synonymt med att göra karriär, menar Malin Åkerström. Men det är långt ifrån alltid som möten går ut på att fatta beslut, förhandla eller informera. De kan också handla om att konstituera sig som grupp eller bekräfta en social rangordning.

– Inte så konstigt alltså att den som inte är inbjuden till ett möte känner sig exkluderad. Att gå på många möten signalerar att man är en viktig person. Och det är inte bara chefer som bokar in möten. Många initiativ kommer underifrån.

Just nu genomför Malin Åkerström så kallade kalenderintervjuer med chefer vid olika myndigheter. De går ut på att intervjupersonen och Malin gemensamt går igenom chefernas kalendrar och pratar om möten som ska hållas i veckan.

– Vissa chefer berättar att de ligger sömnlösa natten innan och oroar sig över utgången av ett stundande möte, berättar hon. Ibland tycker de också att det är tungrott att leda möten och att det är svårt att få in punkter från medarbetare.

Oengagerade medarbetare var ett återkommande tema. Många tittar på sina mobiler eller i sin laptop och det är svårt att avgöra om aktiviteten har med själva mötet att göra.

– Det händer ofta att medarbetare är närvarande på ett möte men jobbar med annat tills just den punkt som de är intresserade av kommer upp på dagordningen.

Finns det några särskilda möten som cheferna tycker bättre om än andra?

– Ja, många chefer lyfter mötena med ledningsgruppen. Dessa brukar framhållas som roliga och ibland nästan terapeutiska.

Under sina år på universitetet har Malin Åkerström sett mötena växa i antal.

– Nu hålls personalmöten i storgrupp en gång i månaden, men när jag började var det bara en gång per termin. Ett annat möte som inte fanns tidigare är lärarlagsmöten. Och det är ju klart att det kan vara bra att man samordnar vad som ska sägas på de olika lektionerna…

Annars är Malin Åkerström inte särskilt förtjust i möten och det kanske är lite därför som hon är så fascinerad av dem. Men det var inte universitetets möten som fick henne att påbörja sin mötesforskning, utan anteckningar från fältstudier i ett stort projekt där olika myndigheter skulle samordna sig i syfte att hjälpa ungdomar på glid.

– När jag läste igenom anteckningarna såg jag hur projektet som var ämnat att ge handfast stöd åt ungdomarna successivt gled över till att fyllas ut med en massa möten där ungdomen själv oftast inte var med. Det var förmöten, planeringsmöten, gruppmöten, nätverksmöten, mittmöten, samordningsmöten och extramöten i det oändliga, säger hon.

En anledning till att det blev så i det här specifika fallet tror Malin Åkerström kan ha att göra med att det var enklare att hålla möten med gelikar än att konfronteras med tonåringarna själva. Men för Malin Åkerström var det intressant att man valde att gå från att agera som en slags extraförälder till att sitta i möten.

– Det finns en generell tendens att möten genererar fler möten, att man avslutar varje möte med att bestämma tid för ett nytt. På så vis kan samordningsprojekt, som skapats för att undanröja byråkratiska hinder mellan myndigheter, missa sitt mål genom att bli ännu mer mötestunga, säger hon.

Ulrika Oredsson