350-årsjubileum, Allmänt, Tvärvetenskap

På jubileumsresa genom tid och rum

Häng med på en resa genom århundradena, i jakten på när nuet och det förgångna smälter samman. Universitetets historia lever och finns mitt ibland oss. Det är ju samma stad, samma gator och byggnader då som nu. Det enda som rent geografiskt skiljer oss från våra 1600-talskollegor är en mätbar sträcka i rymden. 350 år av universitetshistoria är 350 varv runt solen. Varken mer eller mindre. Så låt oss ta en promenad i decembermörkret och landa tidsmaskinen där allt började.

Liberiet

Liberiet intill Domkyrkan var en av universitetets första föreläsningslokaler. Vintermörker och månsken hjälper till att krympa tidens avstånd. Foto: Kennet Ruona

På ett smått oförklarligt sätt pressar vi oss bort från de atomer som håller samman nuet i vår egen tid. Vi färdas bakåt och landar tidsmaskinen i ett annat nu, i 1600-talets Lund, då universitetet är nyfött. Framför oss reser sig Liberiets röda tegelväggar. Denna lilla medeltida byggnad utgör en av universitetets första undervisningslokaler. Här hålls bland annat de naturvetenskapliga föreläsningarna.

Om man lutar ryggen mot den nötta fasaden en liten stund kan man förhoppningsvis plötsligt förnimma ett ögonblick av tidlöshet. Kanske är det kvällsmörkret som bidrar. Eller kanske månens årtalslösa sken. En hastig skymt i ögonvrån. Är det måhända matematikprofessor Anders Spole som passerar runt hörnet och går in i byggnaden för att hålla ännu en av sina föreläsningar? Spole är en av universitetets första professorer, och hans tjänst innefattar förutom matematik även ämnena fysik, astronomi och navigation. En bevarad förteckning över föreläsningar år 1671 avslöjar att han exempelvis föreläser om allmän optik, om ljusets brytning och reflexion. Han utför också demonstrationsexperiment för studenterna. Hans kollega, matematikprofessorn Martin Nordeman, föreläser om den klassiska mekaniken.

Anders Spole

Matematikprofessor Anders Spole.

Anders Spole har under sin tidigare resa i Europa mött flera av samtidens mest framstående naturvetenskapliga forskare och matematiker. Han har under resan dessutom lärt sig glasslipning för optiska instrument och har nu låtit bygga Lunds första astronomiska observatorium, med en drygt tio meter lång stjärnkikare, på taket ovanpå sin bostad några kvarter längre bort. Utforskandet av stjärnhimlen är omvälvande och fascinerande; ett sökande efter pusselbitar till den nya världsbilden.

Lunds domkyrka reser sig som en respektingivande grå koloss intill Liberiets smäckra uppenbarelse, måhända en symbolisk påminnelse om vilka studieämnen som av kyrkan ändå anses vara universitetets allra viktigaste i lärosätets begynnelse. Men trots rådande politik och maktstrukturer så har naturvetenskapen ändå fått förhållandevis många av universitetets första professurer. Lunds universitet vill vara ett lärosäte i frontlinjen av kunskapsmassan. Tyvärr får dock verksamheten redan åtta år efter sin start ett hastigt slut, eller snarare ett hastigt avbrott sett i backspegelns ljus. Danmark förklarar krig mot svenskarna och en stor del av Lunds bebyggelse bränns ner till följd av danskarnas härjningar. Inte kan professor Spole ana, när han står där inne i Liberiet bland sina studenter, att om bara några år kommer hans nybyggda observatorium att förstöras i dessa eldslågor.

En kort promenad från Liberiet till Kungshuset tar oss på ett par minuter in i nästa århundrade. Vi landar tidsmaskinen år 1735, utanför torntrappan mitt på husets långsida. Universitetets verksamhet är i full gång. Äntligen arbetsro efter avbrotten då danskarna härjat i två olika omgångar. Kungshuset har nu blivit renoverat och ombyggt. Den magnifika torntrappan har bara tre år på nacken. Här inne i Kungshuset ska en anatomisk teater snart invigas. Och dessutom installeras här nu två unika samlingar, i var sitt hörnrum på andra våningens västra gavel.

Kilian Stobaeus

Professor Kilian Stobaeus är onekligen en tvärvetenskaplig forskare. Först får han en professur i naturhistoria och fysik år 1728, men byter den till en bättre betald professur i historia år 1732. Den lockande lönen består av 300 tunnor spannmål per år.

I det ena rummet breder professor Kilian Stobaeus samling ut sig. Stobaeus har just detta år skänkt sin kuriosasamling till universitetet. Han är en av pionjärerna i Sverige vad gäller samlandet av intressanta föremål. Fossil, växter, snäckskal, fornfynd, etnografiska föremål från andra världsdelar. Det finns ingen gräns för vad som kan vara av värde i utforskandet av vår värld via vetenskaperna. I Stobaeus samling finns dessutom en antik kondom, en grönländsk kajak och delar av en skalle som sägs ha varit Descartes. Kuriosasamlingen har tidigare förvarats i Stobaeus hem. Men från och med nu, år 1735, ska föremålen få möjlighet att imponera på så många fler besökare tack vare utställningen i Kungshuset. Dessutom bidrar samlingen både i undervisning och forskning.

I rummet intill finns den andra unika samlingen. Den består av ett stort antal instrument som illustrerar olika principer inom fysikämnet. Närmare bestämt är det 327 föremål, med vars hjälp man kan demonstrera exempelvis elektricitet, gravitation, rörelselagar, optik och stabila vätskors tillstånd. Samlingen har Lunds universitet fått av professor Daniel Menlös i samband med att Menlös blev professor i matematik några år tidigare. Daniel Menlös lovade nämligen att han för egna pengar skulle köpa in hela instrumentsamlingen av sin tidigare arbetsgivare Mårten Triewald i Stockholm och donera föremålen till universitetet ifall han fick professorstjänsten i Lund.

Vi blickar bort mot den västra gaveln, mot andra våningen där de bägge samlingarna en gång fanns. För en hastig sekund infinner sig en svävande känsla av tidlöshet. Eller kanske är det bara en diffus längtan i själens innersta. Avståndet upphör. Just här, i denna byggnad, har vårt universitet drivit sin verksamhet under så många år, ända fram i vår egen tid. Så många människor som har passerat här. Universitetskollegor. Studenter. Unga människor med framtidsdrömmar. Alla dessa livsöden. Så många att prata med.

Men istället för att stanna måste vi ta tidsmaskinen till nästa landningsplats. Vi promenerar från Kungshuset till den byggnad som i vår egen tid inhyser Historiska museet. Här landar vi i 1800-talets mitt. Avstånden är korta, universitetets byggnader har hittills varit samlade med Domkyrkan som symboliskt nav. Men snart väntar stora förändringar.

Sven Nilsson

Professor Sven Nilsson är en av de forskare som flyttar in i den nya institutionsbyggnaden år 1850. Han är en internationellt känd vetenskapsman inom zoologiämnet, men även inom arkeologin.

Det nyuppförda huset framför oss har precis blivit institutionsbyggnad för ämnena kemi, fysik och zoologi. Det hade varit lockande att kliva in och leta upp professor Sven Nilsson i korridorerna och fråga ut honom angående hans korrespondens med en viss Charles Darwin, men tidsresandet genom detta nya århundrade tycks ta för mycket kraft. Man blir nästa vimmelkantig. Kunskapsmassan inom akademien ökar i en accelererande fart. Ämnena blir alltmer specialiserade, och särskilt naturvetenskap och medicin kräver större lokaler till sina samlingar och experiment. Snart kommer inte ens denna nya stora byggnad att räcka – allt fler ämnen får egna institutioner i egna byggnader. Vi måste nu välja inriktning. Vilket ämne ska vi följa för att ta oss hem till vår egen tid?

Det får bli fysik, och därför måste vi ganska omedelbart resa vidare. Endast några få årtionden passerar under promenaden upp till Sölvegatans södra ände. Vi landar tidsmaskinen utanför det hus som i vår egen tid inrymmer Pufendorfinstitutet, men som år 1885 är alldeles nybyggt för att inhysa fysikämnet i en egen institution. En hastig blick på den tjusiga fasaden och en förflugen önskan – tänk om professor Manne Siegbahn hade stannat kvar här med sin världsledande forskning, som gav honom Nobelpriset strax efter att han flyttat till Uppsala universitet på 1920-talet.

Vi fortsätter upp längs Sölvegatan. Domkyrkan som nav känns nu väldigt avlägset. För varje steg vi tar närmar vi oss vår egen tid. Dagens fysikinstitution huserar i byggnader från år 1950, men vi nöjer oss inte med att parkera tidmaskinen där uppe i backen, i vårt eget nu. Den som vill kan promenera vidare mot framtiden, mot det som utgör en del av universitetets framtid, hela vägen ut till MAX IV.

Väl framme vid MAX IV inser man att nuet följt med oss. Egentligen föga förvånande, det är ju så tillvaron fungerar – tiden expanderar stadigt sin horisont. Och allt är i ständig förändring. Förutom månen, som i en och samma rörelse tycks blicka ner på både oss och på våra tidigare kollegor genom århundradena.

Lena Björk Blixt

Fotnot. Fakta i artikeln kommer från de tre böckerna Lunds universitet under 350 år – Historia och historier, Fysik i Lund under 300 år och Fysik i Lund i tid och rum.