Allmänt, Naturvetenskap

Resan från doktor till professor

Zooekologen och gäddforskaren Anders Nilsson blev millenniets förste doktor vid Lunds universitet. Då följde LUM honom från morgon till kväll under hans disputationsdag.
Nu, tretton år senare, har han nyss installerats som professor i akvatisk ekologi. Vi söker upp honom för att höra vad som har hänt sedan sist.
Det blir ett långt samtal om ­karriär, kreativitet och värdet av att ha kollegor som ­håller en under ­armarna när ­tiderna är kärva.

Glad Anders

Anders Nilsson på disputationsdagen år 2000. Foto: Kennet Ruona

Anders Nilsson tycker att hans doktorander gör det väl lätt för sig när de ska disputera – de kör disputationen ena dagen och festen först dagen därpå.

– Det är ju ingen sport!

Själv rev han av allt på en gång – knappt hade han hunnit bli grillad av sin opponent inför kollegor, släkt och vänner förrän det var dags att tillsammans med en rad doktorandkompisar och sambon Camilla Ryne, som också var doktorand, kasta sig över förberedelserna inför festen i Ekologihuset med 112 gäster samma kväll.

– Det var en fantastisk, innehållsrik, stökig och kul dag! minns han.

Professorsinstallationen tretton år senare är en annan, högtidligare typ av tillställning. Väl lång, antyder Anders, som följts dit av döttrarna Felicia och Hanna – småflickor sist, nu unga vuxna. Det naturliga hade varit att även älskade hustrun Camilla hade kommit med, men så blev det inte. I somras rycktes hon bort i cancer, och sedan dess är Anders liv inte detsamma. Nu är det en dag i taget som gäller.

Anders Nilsson går på en strand.

Anders Nilsson ett par veckor efter professorsinstallationen 2013. Foto: Kennet Ruona

Vi träffas någon vecka efter professorsinstallationen, i ett fikarum i Ekologihuset. På bordet ligger ett papper med en tidslinje som sträcker sig från disputationsåret 2000 till professorsinstallationsåret 2013 och en bit framåt. Tanken är att Anders Nilsson ska rita en kurva över sin karriär mellan årtalen. Fast den idén blir det inget av med, vi sitter mest och pekar fram och tillbaka på linjen.

– Där, säger jag och ritar en cirkel runt år 2000, visste du då vad du skulle göra sedan?

– Jag hoppades på en postdoc-vistelse och sökte stipendier till höger och vänster, men fick inte pengar direkt.

Först i slutet av året fick Anders ett stipendium, men eftersom Camilla skulle disputera i november 2001 väntade han in henne. Under tiden höll han sig flytande genom korttidsanställningar på institutionen. Året därpå hyrde de ut huset, tog barnen och for iväg till Glasgow och till vad som skulle bli ett av de bästa åren.

– Det var fantastiskt! Vi upplevde det ­allihop som ett år av semester. Barnen gick rakt in i skolan, fast de inte kunde ett ord engelska. Men det lärde de sig på en månad.

För Anders var det ett mycket produktivt år, eftersom han inte behövde bekymra sig om administration och undervisning, utan bara hade ren tid för forskning. Tidigare hade han studerat gäddor och deras beteende, nu var det årsgamla smålaxar som gällde.

– Det är spännande när djur bråkar om mat. Gäddorna bara slåss och äter upp varandra, medan laxarna skapar ganska häftiga sociala dominanshierarkier som säger ”du är under mig, och jag är över dig, fast en tredje är över allihop”. Fascinerande!

Tillbaka i Lund lyckades Anders få en forskarassistenttjänst i limnologi, och fortsatte att studera gäddor. Den varade i fyra år. ­Sedan tog det stopp.

Plötsligt stod han utan finansiering, ­efter att en forskningsansökan inte hade gått igenom. Om det inte hade varit för kollegorna hade han varit utan jobb. Men de ryckte in igen, precis som de hade gjort i glappet mellan disputation och postdoc.

– Jag har fått ett fantastiskt stöd från mina kollegor som har hållit mig under armarna och anställt mig någon månad hit och dit och jämnat ut glappen. Nu försöker jag betala tillbaka lite grann genom att korttidsanställa andra som är i den situationen. Det är så det fungerar, annars brakar systemet ihop.

Anders är rätt trött på systemet. Innan han befordrades till professor hade han bara en halv lektorstjänst i botten, varför han nu bara är halv professor och måste fortsätta att dra in externa bidrag hela tiden för att få ihop till en hel tjänst.

– Det är oerhört slitsamt. Jag har varit relativt framgångsrik med att dra in pengar, annars hade jag inte varit kvar. Men det är ett ok att ha över sig hela tiden. Det funkar i några år, men sedan är det inte så kul längre.

Efter ett drygt halvår av ”armunderhållning” av kollegorna fick Anders ett forskningsanslag på tre år för att studera fiskeri­förvaltning i sjösystem. Eftersom det bara var på halvtid vikarierade han samtidigt som lektor i marinbiologi vid Campus Helsingborg. Där fick han också lite oplanerat hoppa in som prefekt och försöka reda upp institutionens ekonomi som inte gick ihop. Men studenterna var för få, lokalerna för dyra och OH-kostnaderna för höga, så 2009 bestämde sig fakulteten för att lägga ner institutionen.

Då var det kämpigt, men när Biologiska institutionen omorganiserades 2010 dök marinbiologin upp igen, nu inom den nya enheten för akvatisk ekologi i Lund. Akvatisk betyder vatten och inom enheten finns också limnologi där man sysslar med sötvattensfrågor.

– Jag tycker att det faktiskt har blivit bättre. Det är under tråkiga omständigheter i och med nedläggningen, men när det nu blev så var det en möjlighet att ta hit det marina och blanda det söta och salta. Frågorna är ofta desamma. Det finns också en efterfrågan på akvatiska ekologer som kan se från källflödet till kustzonen och kunna lite grann om alltihop.

Tillbaka i Lund igen efter Campus-åren lyckades Anders för första gången bli fast anställd på ett lektorat på halvtid. I samma veva ansökte han om att bli befordrad till professor, för det krävs det nämligen fast anställning. Det var också runt den tiden som han kände att han hade tillräckliga meriter.

Anders Nilsson

– Jag sitter på min stol och är någon form av kunskapsbank. Det är en stor förändring, säger Anders Nilsson. Foto: Kennet Ruona

Våren 2012 utsågs Anders Nilsson så till professor. Och här sitter han nu i fikarummet i Ekologihuset, nyinstallerad och allt. Fast han är inte så värst imponerad av sin nya titel.

– Det är såklart någon form av arbets­seger att komma upp till den här nivån, men detta stället är så nerlusat av professorer så det betyder ingenting här.

– Fast visst är det lite coolare än att bara vara docent, försöker jag.

– Ja, jo, visst. Annars hade jag förmodligen inte sökt. Så mycket mer i månaden får man inte!

Jag tittar på pappret med tidslinjen och frågar vad det är för skillnad mellan doktorn år 2000 och professorn 2013.

– Han där är mycket tröttare, säger Anders och pekar på 2013.

Det har mycket att göra med hans privata sorg, men också med det eviga penga­sökandet och administrationen.

– Här borta slapp jag ju se mycket av det, säger Anders och gör en gest mot början av karriären. Och där var det ju jag som bedrev forskningen tillsammans med doktorander. Nu har jag inte tid med det. Jag sitter på min stol och är någon form av kunskapsbank. Det är en stor förändring från att ha varit den som kom med idén, designade försöket, åkte ut till sjön, hämtade fisk, stod i källaren, tittade på videoband och hade de praktiska forsknings­bitarna. Det finns inte längre! Nu är det någon annan som gör det. Jag är med och söker pengar och designar försök, men sedan får jag inte se forskningen igen förrän den har blivit siffror.

Med forskning, undervisning, doktorandhandledning och administration blir det rätt mycket arbete. Fast riktigt hur mycket har Anders svårt att avgöra.

– Vad är arbete? Många delar av forskningen är ju också mitt fritidsintresse. När jag och barnen ska åka iväg över helgen kan jag garantera att jag kommer att tänka på forskning när jag kör bil. Är det jobb? Tar man med allt så jobbar jag så fort jag är vaken. Jag stänger av kortare perioder när jag spelar fotboll och innebandy, annars lever jag med det.

Trots att han nästan alltid tänker på jobbet finns han inte alltid på plats på institutionen. Minst en dag i veckan jobbar han hemifrån, som nu på förmiddagen då han läste två manus och skissade på en ansökan och blev så uppslukad att han glömde att äta lunch. På jobbet kan han inte koncentrera sig på samma vis, inte minst för att han är en populär sparringpartner bland doktorander med statistiska problem, både de 8–9 som han är med och handleder och andra.

– De knackar på och frågar ”Du, hur ska vi göra med det här, ska vi göra så eller så?”. Och det kan hända flera gånger om dagen. Så jag behöver vara ostörd och få tid att sätta mig in i det jag håller på med och sedan komma in i det där mer transliknande tillståndet som gör att man glömmer att äta.

Fast han hade inte velat vara utan avbrotten.

– Utan de kontakterna förlorar jobbet kreativitet, så jag vill ha det så. Men jag kan inte ha det så alltid.

På det hela taget är det den öppna, kreativa miljön som är tjusningen med arbetet.

– Jag har möjlighet att röra mig relativt fritt mellan olika forskargrupper där jag kan få hjälp av andra specialkompetenser och själv bidra med min lilla bit – av det jag publicerar är bara en bråkdel från mina egna projekt.

Anders Nilsson

En allt ovanligare scen. Anders Nilsson är ute på fältet och pratar med fiskaren Johan Linde. Foto: Kennet Ruona

Samarbetena sträcker sig numera allt oftare utanför Ekologihuset. Samtidigt som Anders ständigt håller något gäddprojekt puttrande i bakgrunden har han på senare år breddat sig och börjat jobba mer tvärvetenskapligt. Under Campus-åren drog han och kollegan Anders Persson igång projektet Soundfish ihop med ekonomer och sociologer. Tillsammans tar de ett stort grepp på hur man kan göra fisket i Öresund ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart.

Projektpengarna tar slut vid årsskiftet, men Anders vill gärna fortsätta jobba på tvärs.

– Jag kan ju inte bara sitta och optimera biologiska värden när det finns någon social eller ekonomisk kostnad i andra änden.

Han har sökt nya pengar för ett projekt om sälmask, som är ett problem med många dimensioner eftersom maskarna sätter sig i torsk och gör den olämplig som människoföda, vilket får effekter på fisket. På längre sikt skulle han också vilja studera hela sälproblematiken i Östersjön, där EUs önskemål om både ett småskaligt, kustnära fiske och en större sälstam inte riktigt går ihop. Han har dessutom en ansökan på gång om ett utbytesprojekt mellan akvatiska ekologer i Lund och vid universitetet i Maringá i Brasilien. Och så är han med i ett gäng av forskare från skiftande discipliner som skissar på ett projekt där de vill undersöka på vilka olika sätt vetenskap kan fungera, ur ett filosofiskt perspektiv.

Så idéer är det ingen brist på.

Vid sidan av jobbet engagerar Anders sig även lite i Nattaro Labs, det företag som hans Camilla var med att starta och som utvecklar nya sätt att bekämpa vägglöss. Han är ingen insektsforskare, men kan bidra genom att använda sitt kontaktnät inom universitetet, som de andra tre i företaget saknar.

Hans engagemang i Nattaro är ett sätt att förvalta arvet efter hustrun. Och jobbet fungerar som ett sätt att skjuta undan saknaden.

– När Camilla var sjuk använde vi båda två våra respektive arbeten som distraktion. Det funkade jättebra, för det finns en lustfylld komponent i detta – kommer man in i den där transen så slipper man tänka på cancer en stund.

Fast den första tiden efter att Camilla gick bort kunde han inte jobba alls. Nu känner Anders att energin långsamt är på väg tillbaka. Men det går upp och ner.

– Det är väldigt skönt att få acceptans från arbetsplatsen. Det är ett fritt jobb som det är och jag ges extra lösa tyglar. Jag gör fortfarande nytta, så det är inte det, men jag kanske bara jobbar hundra procent. Så de känner inte igen mig.

– Jag lever en dag i taget. Samtidigt försöker jag se framåt såtillvida att jag söker pengar och skapar nya idéer, hittar på och kopplar samman nya konsortier och samarbetsmiljöer. Kreativiteten är svår att ta död på.

Vi börjar närma oss slutet av samtalet och Anders summerar det vi pratat om.

– Det viktiga är att det är inte bara en individ och ett projekt och en forskningsinriktning, utan det är ett kollegium och det är ett väldigt surrande av projekt till höger och vänster. Det kanske kan ses som splittrat, men det är lite grann min personlighet också. För jag tycker om knäppa idéer och att hoppa på nya grejer!

Petra Francke

Anders Nilsson om…
… att undervisa via nätet: – Jag undervisar på en internetbaserad kurs där jag inte träffar studenterna förrän i slutet av utbildningen. Det är jättekonstigt, men det fungerar. Fast att bara kommunicera via tangentbordet är begränsande. Jag menar, det är svårt att vara framgångsrikt ironisk på en chatt, det lägger lätt lite sordin på stämningen…
… att göra karriär: – När jag började läsa biologi i Lund hade jag ingen aning om att man kunde doktorera. Och när jag var doktorand visste jag knappt att man kunde bli professor. Jo, jag insåg det naturligtvis, men att jag kunde bli det var fullständigt uteslutet. Så jag har inte haft någon plan för min karriär.
… universitetet som forskar­hotell: – Det är inget forskarhotell – jo, ekonomiskt är det ett forskarhotell, drar jag inte in mina pengar så får jag checka ut, så är det. Men kollegialt är det inget forskarhotell, för man blir hållen under armarna, och man håller andra under armarna, och man jobbar tillsammans.

Anders Nilsson
Titel: Professor i akvatisk ­ekologi, särskilt naturresurs­förvaltning
Ålder: 44 år
Familj: döttrarna Hanna och Felicia
Bor: i en före detta bank i ­Norrvidinge
Karriär i korthet: doktor 2000, postdoc i Glasgow 2002, docent 2004, professor 2012

Läs om Anders Nilssons disputationsdag år 2000.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *