Administration, Medicin

Tuff Malmöpåg om sina 50 år vid LU

Sjutton år gammal började Tommie Jönsson jobba på universitetet som djurskötare och sextiosju år gammal är han nu på väg att lämna sitt jobb som husintendent. Han har varit med sedan man inte fick dua professorer – fast det gjorde han ändå.

– Jag har alltid sluppit att ha någon Ayatollah som har försökt styra i detalj. Det har betytt mycket för glädjen och arbetsmoralen, säger Tommie Jönsson som knappt varit sjuk på femtio år.

– Jag tar inte sånt. Säger man du till mig så får man du tillbaka. Försöker någon ställa sig på piedestal så plockar jag ner dem, ingen får nedvärdera någon annan på jobbet. Alla är lika mycket värda och det har jag haft med mig hela livet.

Tommie Jönsson var ett av åtta syskon och fick flytta hemifrån och försörja sig själv från sexton års ålder, då hans mamma dog..

– Det gjorde mig nog lite hård och tuff. Men jag har alltid kunnat snacka för mig, det har hjälpt mig fram. Och så har jag aldrig behövt söka ett jobb, på det sättet har jag glidit fram.

Det är få förunnat att göra karriär på universitetet utan akademisk utbildning, men det har Tommie Jönsson gjort. Från att ha varit djurskötare på Experimentalavdelningen på sjukhuset i Malmö, blev han försöksdjurstekniker och till slut chef för avdelningen. Som chef var ett av problemen att hans medarbetare fick hotfulla samtal hem och trakasserades av djurrättsaktivister utanför jobbet. Tommie Jönsson ville bjuda in Djurens vänner för att visa att hundar, katter, kaniner, råttor och möss inte led.

– Min chef sa nej. Men jag gjorde det ändå och bjöd in tv också. Djurens vänner såg hur väl min personal tog hand om djuren. De slutade ringa och hota efter det.

Efter tjugo år blev Tommie Jönsson allergisk mot djuren. Han bad om förflyttning inom universitetet och menade att han mycket väl kunde sköta ett kontorsjobb.

– Jag fick besked att det bara var att sluta om jag inte kunde jobba ordentligt. Det blev en kamp att få det klassat som arbetsskada, men jag fick igenom det.

Chefen som uppmanade Tommie Jönsson att sluta står inte högt kurs, men för övrigt älskar han universitetet där han har mött många duktiga och engagerade ledare.

– Av alla rektorer jag jobbat under är Boel Flodgren stjärnan för mig. Hon kom ihåg alla hon mötte och brydde sig om dem.

Nästa jobb han erbjöds var på Tumörimmunologi i Wallenberglabbet där han fick en egen verkstad att sköta. Under sin tid på LU har han kontinuerligt vidareutbildat sig, något som har lett till många olika jobb. Idag är han intendent på Institutionen för immunteknologi och gör allt möjligt, från upphandlingar till att byta flytande kväve. Han värnar om att alla på institutionen ska trivas oavsett om de arbetar som doktorand, städerska eller professor.

– Det är bra gemenskap här på Immunteknologi. Men det är annars något som har förändrats under de här femtio åren, det har blivit något mindre gemenskap. Jag tror det beror på stress. Det handlar om konkurrens om anslag och det blir mindre över till det sociala, särskilt för doktoranderna.

Universitetet har också vuxit enormt under hans tid och blivit mer anonymt.

Nu är Tommie Jönsson på väg att lämna moderskeppet. I augusti går han i pension. Han har fyra barn och sju barnbarn som han gärna spenderar mer tid med, men tror ändå att det blir tufft att säga hejdå.

– Man är en kugge i hjulet, och det kommer jag att sakna. Och det sociala. Å andra sidan kan jag och min fru köra iväg med husbilen vart vi vill och när vi vill…

Text & foto: Jenny Loftrup

MER OM Tommie Jönsson

Bor: I Oxie

Familj: Fru, fyra barn, sju barnbarn

Aktuell: Har arbetat rekordlänge vid LU

Hobbies: Busa med barnbarnen, semestra med husbilen