Forskning, Samhällsvetenskap

Västvärldens ekonomi behöver stagnera

TEMA: DEN NYA OJÄMLIKHETEN II. Ständig tillväxt och ökade inkomstklyftor följer ingen naturlag. Vi kan och bör bryta den här utvecklingen, säger socialforskare Max Kkoch.
– Jordens resurser är ändliga och därför behöver västvärldens ekonomi stagnera för att utvecklingsländerna, där de stora behoven finns, ska kunna växa. Vi skulle själva samtidigt få mer tid för varandra – och kanske blir lyckligare.

Max Koch

Max Koch. Foto: Britta Collberg

– Ingen har exempelvis kunnat visa att man kan öka tillväxten utan att samtidigt tära på jordens naturtillgångar som är ändliga. Ökad BNP är tvärtom starkt kopplad till miljöförstöring och höjda koldioxidutsläpp. Slutsatsen är att vi måste bromsa tillväxten om vi ska klara klimatproblemen, vilket inte betyder att exempelvis digitala sektorer inte får växa. Det är skillnad på ”utveckling” och ”tillväxt”.

Dagens dominerande tillväxtmodell frestar också på människor, fortsätter Max Koch. I förra LUM beskrev han vår tids nya klassamhälle, med en liten superrik transnationell kapitalistklass, en relativt stor medelklass, där allt fler har osäkra visstids-, säsongs- och projektanställningar, samt en växande grupp outsiders som aldrig kommer in på arbetsmarknaden.

– Vi har sett det i USA och ser det alltmer i Europa. Konkurrensen hårdnar och tempot ökar. Människor har kanske mer pengar än förr, men är stressade och otrygga. Det är svårt att hålla ihop en familj, säger Max Koch.

Forskare inom allt från socialpolitik och ekonomi till filosofi och psykologi försöker i dag definiera välfärd bortom det vi kallar ekonomisk tillväxt.  Tillväxtens rat race, som Max Koch kallar det, är också nära kopplat till ökad privatisering och en krympande offentlig välfärd. Men vi behöver inte bli offer för utvecklingen, vi har ett val, hävdar han.

– Den europeiska sociala välfärdsmodellen är under stark press idag. Vi ska komma ihåg att den är resultatet av en politisk och social kamp och av kompromisser mellan parter. Vill vi behålla den måste vi alltså försvara den, mobilisera politisk vilja och bjuda motstånd.

En sådan kursändring kräver ökat fackligt samarbete över nationsgränser för att matcha den transnationella kapitalistklassen som ju opererar globalt. Dessutom fordras ett mer demokratiskt EU och att politikerna söker allianser och samförstånd, sammanfattar Max Koch. Ett resonemang som kan jämföras med statsvetaren Johannes Lindvalls analys av socialdemokratins svårighet att samla väljare (se artikel på sid. 26).

– Det är en tuff utmaning – jag är glad att jag inte är politiker, erkänner Max Koch. Men bara på det viset går det att skapa legitimitet för en politik som slår vakt om annat än ekonomiska värden, menar han alltså.

– Vi kan rädda både välfärden och miljön med mindre arbetsinsats än idag om vi bromsar den galopperande konsumtionen, fryser tillväxten och delar på jobben. Det förutsätter dock att vi godtar att miljöfrågor också är sociala frågor, med sociala konsekvenser. Och att vi hittar strategier för att diskutera ojämlikhet med koppling till miljön, på global såväl som lokal nivå.

Britta Collberg

 Läs också:

Blir vi sjuka av avundsjuka?

Allt fler röstar med plånboken

Vi behöver tillväxt för att klara välfärden

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *