350-årsjubileum, Tvärvetenskap

Vetenskapsmannen – prioriterad person med dalande status

För drygt hundrafemtio år sedan blev det lika viktigt att forska som att undervisa. Universitetsläraren blev ”vetenskapsman” och den nya yrkesrollen hjälpte akademikern att klättra på samhällsstegen.
Hur ser det ut i dag? Forskning är fortfarande högsta prioritet och anslagen har aldrig varit så stora som nu. Men har forskarens status ökat eller minskat? Och lyssnar allmänheten lika vördnadsfullt på vetenskapens budbärare som förr?

TV-Program : Fråga Lund de lärde fr v docent Jan-Öjvind Swahn professor Carl H Lindroth docent David Ingvar professor Sten von Friesen docent Jörgen Weibull och professor Gerhard Bendz Tre studentkårsordförander utfrågar de lärde i Lund fr v Staffan Rieben Stockholm Lennart Hedqvist Uppsala och Leif Magnusson Göteborg TV Program Fråga Lund 1966

TV-Program : Fråga Lund de lärde fr v docent Jan-Öjvind Swahn professor Carl H Lindroth docent David Ingvar professor Sten von Friesen docent Jörgen Weibull och professor Gerhard Bendz
Tre studentkårsordförander utfrågar de lärde i Lund fr v Staffan Rieben
Stockholm Lennart Hedqvist Uppsala och Leif Magnusson Göteborg
TV Program Fråga Lund 1966

Högre utbildning och forskning är inte längre bara för eliten, och att vara professor inte lika fint som för hundra år sedan. Samtidigt är forskningens ställning stark.

– Men debattklimatet har förändrats och förmedlingen av komplex kunskap är i fara. Vi forskare måste våga lämna de snäva ämnesreviren och ta ett större grepp för att människor ska lyssna på oss, menar historikern Johan Östling.

Rollen som universitetslärare har förändrats genom åren. När begreppet ”vetenskapsman” nämns för första gången i de svenska statuterna 1852 så markerar det universitetens övergång från rena utbildningsinstitutioner till att också syssla med forskning.

Niklas Svensson

Samhällets institutioner ropar efter mer kunskap, så på det viset är forskningens status stark, menar historiedoktoranden Niklas Svensson.

– Universitet hade funnits länge, men under många hundra år handlade det mest om att utbilda oftast bättre bemedlade gossar till goda medborgare och ämbetsmän genom att låta dem brottas med klassikerna, säger Niklas Svensson. Han är doktorand i historia och vill genom att följa begreppet vetenskapsman få syn på de stora linjerna i universitetsläraryrkets utveckling.

Från 1800-talets mitt behövde man alltså för att bli professor inte bara vara en skicklig lärare, utan också ha forskat fram ny kunskap. Kvaliteten bedömdes av sakkunniga kolleger och inte av någon kung, vilket kunde varit fallet bara ett halvsekel tidigare.

I och med att forskning nu blev en större del av universitetens uppdrag, kom de som  höll på med forskning allt oftare att betecknas som vetenskapsmän, och i takt med detta professionaliserades universitetsläraryrket. Statusen växte stadigt, även om det dröjde till början av 1900-talet innan man som professor kunde anses ha nått toppen på karriärstegen.

Ännu på 1800-talet var det ekonomiskt riskabelt att förlita sig på akademin som arbetsgivare; det kunde ibland gå flera år då lönen inte betalades ut. Lärdomsgiganter som Carl Adolph Agardh och Esaias Tegnér lämnade också sina professurer i Lund när de erbjöds att bli biskopar.

– Men att akademikervärvet ändå var i stigande bevisas av att båda blev ledamöter av Svenska Akademien under sin tid som professorer. Dessförinnan hade det främst suttit hovfolk där, berättar Fredrik Tersmeden, arkivarie och en av författarna till ”Lunds universitet under 350 år – Historia och historier”.

Statusen hos den nya yrkeskategorin vetenskapsman bekräftades då regeringen i början av 1900-talet ville skära ner på den tid som fanns för att forska inom tjänsten. Staten behövde undervisande lärare eftersom studenterna hade blivit fler. Vetenskapsmännen protesterade och vann! Forskningsuppgiften förblev en central del av universitetsläraruppdraget.

Under 1900-talets gång stärktes forskningens ställning, men begreppet vetenskapsman förlorade sin relevans.

– Det berodde på kvinnornas intåg och ökad specialisering – den samlade kunskapen svällde ju och ingen kunde ha koll på alla forskningsfält. I dag talar vi inte om vetenskapsmän – som ju är ett paraplybegrepp – utan om forskare och identifierar oss mer utifrån ämne: som historiker, statsvetare, fysiker etc., säger Niklas Svensson.

Nästa stora skifte, övergången från elit- till massuniversitet, inleddes på 1960-talet.

Det var exklusivt att vara professor under första halvan av 1900-talet, då bara en liten del av de unga gick vidare till högre studier. Idag läser 40–45 procent av en årskull på högskolan och antalet professorer har sedan befordringsreformen på 1990-talet ökat med flera hundra.

Johan Östling

Den enskilde forskarens status har sjunkit, och det finns också oroande tecken på faktaresistens i det politiska samtalet, menar historikern Johan Östling. Foto: Susanne Ewert

– Det har förstås inneburit en devalvering av professorstiteln, samtidigt som man vunnit i mångfald, säger Johan Östling, historiker.

Inom hans eget ämne fanns ett dussintal professorer i hela Sverige i början av 1990-talet. Idag är det nästan lika många historieprofessorer bara i Lund och i landet som helhet över hundra.

Behovet av kunskap är viktigare än kanske någonsin tidigare – det klargjorde också den svenska regeringen när forskningspropositionen lades fram för några veckor sedan. Samtidigt finns tecken på att faktaresistensen brer ut sig och att forskning avfärdas i det politiska samtalet.

Johan Östling utesluter inte att det vi ser är ännu ett stort skifte, ett ras för evidensbaserad kunskap i takt med att offentligheten invaderas av känsloutspel och tyckande.

Visst finns ett stort behov av sakkunskap i samhället; experter är efterfrågade i utredningar och medier och DN Debatt upplåter helsidor åt professorer som lägger fram sina samlade kunskaper inom olika ämnen.

– Men debattklimatet har förändrats och det är ett problem om komplexa sammanhang trängs undan och inte tillmäts samma värde som tidigare.

Forskare bidrar själva genom att ge snäva expertsvar enbart inom sitt eget ämne och det gäller också den utbredda och lösryckta ”forskningsrönsjournalistiken”, menar Johan Östling. Han förstår att människor kan tröttna på den typen av information:

– Men jag tror det finns ett intresse av att få saker förklarade i all sin komplexitet! Dock kräver det att man som forskare breddar perspektivet och sätter in sin forskning i ett större sammanhang också bakåt i tiden. Då kan kunskapen bli meningsfull och relevant för fler.

Äldre tiders vetenskapsmän kunde göra utflykter i angränsande ämnen. Ett exempel är panelen i det klassiska teveprogrammet ”Fråga Lund” från 1960-talet som Johan Östling skriver om i Lunds universitets andra stora jubileumsbok: ”Beredd till bådadera – Lunds universitet och omvärlden”.

– Något har gått förlorat om man inte vågar röra sig utanför sitt intellektuella revir. Det handlar förstås inte om att tycka till om vad som helst utan om att återfinna ett slags mellanläge där man kan uttala sig om större sammanhang.

Britta Collberg

Fotnot: Förslag till hur forskare ska bli relevanta i den offentliga debatten förs fram i idéskriften ”Kunskapens nya rörelser” som gavs ut tidigare i år. Johan Östling ledde skriftens styrgrupp.

HAR FORSKARNAS STATUS MINSKAT?

Marina SvenssonMarina Svensson, medieforskare och professor vid -Centrum för öst- och sydöstasienstudier.

Har forskarens status och möjlighet att påverka minskat?

– Det ser olika ut inom olika områden. Fler röster hörs i debatten idag, och på sociala medier. Jag tror dock att forskaren till skillnad från andra yrkesgrupper, t.ex. polis, har relativt hög status. Macchiarini-affären på KI har naturligtvis underminerat forskarens trovärdighet och därmed status. Men det finns ändå ett sug hos allmänheten efter gedigen information och personer som kan förklara vår omvärld. Forskare med tvärvetenskaplig kompetens och stor erfarenhet är viktig i dessa turbulenta tider. Med valet i USA blev det än tydligare. Valet får ju många konsekvenser, exempelvis växer Kinas roll så kunskap om Kina och Asien i stort blir viktigare. Forskaren har också ett ansvar att synas och delta i det offentliga samtalet.

Varför vill du arbeta med forskning och undervisning?

– Det är utvecklande och ett privilegium att lära sig nytt, formulera frågor och få förmedla detta till studenter. Nyfikenheten och intresset för omvärlden, andra kulturer och samhällen är en stark drivkraft. Det är aldrig tråkigt! Forskningen driver en framåt även som människa. Det finns också en etisk och humanitär aspekt kring vårt yrke som passar mig.

Kerstin Sandell xKerstin Sandell, genusforskare.

Har forskarens status och möjlighet att påverka minskat?

– Just nu upplever vi lite av en kris som hänger samman med begreppet ”post-truth” som blev årets nyord i Oxford Dictionaries. Vi ser faktaresistensen på så många nivåer: klimatförnekarna, valet av Trump, och här hemma Jan Björklund som sa att nu struntar han i forskarna och gör som han vill med skolan…

– Tidigare fanns ett ganska solitt kontrakt mellan forskare och samhälle – i Sverige kom det till uttryck i de viktiga statliga utredningarna som ofta genomfördes av forskare. De har ju minskat i både antal och genomslag. Jag tycker forskarna är med och kämpar om en rimlig verklighetsbeskrivning, men inte har riktigt samma självklara definitionsrätt som tidigare. I någon mån är ideologierna idag starkare än kunskapen.

Varför vill du arbeta med forskning och undervisning?

– Forskning är otroligt spännande, du får vara nyfiken och kreativ och hela tiden lära nytt. Sedan tycker jag det är viktigt att förstå världen, på ett rimligt sätt, så rimligt det kan bli.

– Och att undervisa är fantastiskt! Det är en otrolig förmån att få ge verktyg att förstå världen. Men också att lyssna på studenterna och lära mig om världen genom dem.

Henrik SternbergHenrik Sternberg, forskare i förpackningslogistik, LTH.

Har forskarens status och möjlighet att påverka minskat?

– Det är svårare att komma igenom i bruset – du måste vara en ”tiokampare” och kombinera forskarrollen med konsultfärdigheter som säljkunskap och entreprenörsanda. Men lyckas du så har du otroliga möjligheter att påverka i stor skala.

– Min egen forskning, som med hjälp av tusentals frivilliga kartlagt omfattningen av internationella lastbilstransporter i Sverige efter avregleringen, kunde genomföras med ny teknik och sociala medier. Genomslaget blev mycket stort och påverkade viktiga aktörer. Regeringen införde hårda böter för illegalt cabotage. ICA och Elgiganten exempelvis kör nu alla sina inrikestransporter enbart med chaufförer som har kollektivavtal.

Varför vill du arbeta med forskning och undervisning?

– Just för att jag kan göra skillnad för världen. Innan jag började forska var jag konsult i tre år. Jag hade bra betalt, men inget av de stora krävande projekt som jag arbetade med för bl.a. tyska järnvägarna, tyska posten och Lufthansa har lett till åtgärder vad jag vet. Jobbet kändes meningslöst. Som forskare har jag haft turen att få donationer och fritt kunnat välja vad jag vill göra inom mitt område. Idén att samarbeta med lastbilschaufförer hade jag inte från början. Den kom efterhand, men hade förmodligen aldrig dykt upp utan den frihet jag har som forskare att söka olika sätt att lösa problem

Anna Tunlid-7344Anna Tunlid, idé- och lärdomshistoriker.

Har forskarens status och möjlighet att påverka minskat?

– Jag tror att forskarens status har minskat. Men det ser nog lite olika ut inom olika områden. Medicinforskare har nog – trots Macchiarini – behållit sin status bättre än exempelvis humanister och samhällsvetare. Det är min uppfattning.

– Mycket beror på meriteringssystemet. Vi humanister och samhällsvetare har inte utrymme att skriva de populärvetenskapliga böcker i viktiga ämnen som behövs i samhällsdebatten – det är istället journalister som gör det och som därmed sätter agendan. Vi forskare blir ganska osynliga. Universitetet borde för länge sedan sett till att tredje uppgiften – att dela med sig av sin forskning genom exempelvis populärvetenskap – blir meriterande. I tio år har allt handlat om få in artiklar i internationella tidskrifter, att skriva böcker har kommit i skymundan. Vi måste kunna göra både och – och värderas för det!

Varför vill du arbeta med forskning och undervisning?

– Som historiker arbetar jag med forskning för att bättre förstå vår samtid. Dessutom är en förståelse av historien ofta intressant i sig. Undervisning är i bästa fall ett sätt att förmedla dessa perspektiv till studenterna.

Britta Collberg

Se resten av artiklarna i jubileumstemat