Gästtyckare, Utbildning

Vi bör anpassa oss efter de nya studenterna!

Det breddade studentunderlaget får som naturlig följd en mera heterogen studentgrupp. Det är en utmaning för ett allt mera forskningselitistiskt inriktat högskolesystem – och det måste vi förhålla oss till, skriver professor Stefan Lindgren.

Stefan Lindgren

Stefan Lindgren.

Universitet och högskolor är oberoende drivkrafter i samhällsutvecklingen. Som sådana utgör de samtidigt en del av samhället och dess värderingar. Det råder politisk enighet om att majoriteten av våra ungdomar ska erbjudas gymnasial utbildning och om att ge en stor andel av dem möjligheter till fortsatta högskolestudier. Ett av de viktigaste skälen, utöver individuella och arbetsmarknadsmässiga, är att säkra landets tillgång på vetenskapligt skolad högkvalitativ arbetskraft och därmed skapa möjligheter för innovation, utveckling och internationell konkurrensförmåga.

Det är lätt att instämma i dessa politiska värderingar och i att de ger många fördelar och möjligheter, men vi inser inte alltid konsekvenserna. Det breddade studentunderlaget får som naturlig följd en mera heterogen studentgrupp. En utmaning för ett allt mera forskningselitistiskt inriktat högskolesystem. Det måste vi förhålla oss till!

Det får inte innebära att vi sänker kraven på studenterna. Uppdragsgivare och avnämare måste kunna lita på vår kvalitetsstämpel. Istället behöver vi ändra vårt sätt att stödja studenterna och anpassa oss till en ny målgrupp . Det gäller alla dem de möter; lärare, doktorander, administrativ personal och studievägledning. Se studenterna som vuxna individer som vi har förväntningar på!

Det är inte relevant att betrakta studenterna som en homogen grupp, att likformigt föreläsa för, ge läsanvisningar och sedan tentera. Inte heller att generalisera debatten kring svaga studenter. Istället bör vi anpassa lärmetoder och lärmiljöer till deras individuellt varierande behov och nya kompetenser t.ex. digital vana, samt ge dem kontinuerligt stöd och hjälp med framåtsyftande självvärdering. Det behöver inte nödvändigtvis innebära behov av mer resurser, men däremot en annorlunda inriktning av undervisningen. Lämna informationsinhämtandet till studenterna själva. Det är de vana att klara av. Använd istället lärarkontakttiden till syntes, överblick, problematisering och fördjupning. Ge dem tillfällen till diskussion och reaktivering av tidigare inhämtad kunskap. Komplettera de betygsgivande bedömningarna med en flora av stödjande, där studenterna möter olika bedömare vid många olika tillfällen. Allt för att skapa en kontinuerlig lärandeprocess med återkoppling och självvärdering. Stimulera dem att engagera sig i aktiviteter utanför kurslokalerna.

Visst är det ett problem om studenternas förkunskaper är otillräckliga. Men i vilka avseenden brister de? I förhållande till våra egna traditionella förväntningar? Utnyttjar vi de nya kompetenserna och förutsättningarna hos dagens studenter? Det hjälper inte att enbart projicera problemen utåt, även om det givetvis ingår i högskolans ansvar att påpeka brister. Jag är övertygad om att Lunds universitet bör göra en analys av lärandeprocessen som en del i sitt eget kvalitetsutvecklingsarbete. Det är också dags att äntligen i handling visa nödvändigheten av pedagogisk utveckling och forskning som del av universitetets uppdrag. Dessutom är det mycket roligare att vara ett stöd för studenternas lärande och skapa en kontinuerlig och nära relation till dem. Då måste vi lärare avstå från expertrollen och vårt behov av att bli beundrad för den!

Stefan Lindgren

Professor, Kliniska Vetenskaper, Malmö

FOTNOT. Stefan Lindgren har bland annat varit projektledare för EQ11 vid LU och regeringens utredare av en ny läkarutbildning 2013.

Läs hela temat om utbildningskvalitet