Forskning, Samhällsvetenskap

Forskare med akademiskt påbrå förnekar fördel

. Vad innebär det att tillhöra ”de första”, det vill säga normen inom akademin? Vad finns i deras beteende som försvårar arbetet med breddad rekrytering?
Med den frågeställningen vänder genusvetaren Lovise Haj Brade blicken från dem som av olika anledningar exkluderas av akademin till dem som av andra anledningar är mest välkomna.

Många intervjupersoner blev arga när Lovise Haj Brade använde sig av en ”glädjedödarmetod”.

Lovise Haj Brade har intervjuat 22 docenter och professorer inom samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter runt om i Sverige. Gemensamt för samtliga var att minst en av deras föräldrar skulle vara disputerad. Det hon ville komma åt i sina intervjuer var hur det är att inte möta motstånd på sin färd genom akademin.

– Jag valde att fokusera på det jag kallar ”de första” istället för avvikaren, ”de andra” eftersom jag tror att det är ett bättre angreppsätt när det gäller att bredda rekryteringen till universitetet, säger Lovise Haj Brade, som själv kommer från akademisk bakgrund även om hon är den första i sin familj som har disputerat.

Men angreppssättet var inte helt enkelt, berättar hon. Efter ett par intervjuer upptäckte hon att det var svårt att hitta sätt att diskutera just privilegier och friktionsfrihet. De intervjuade tyckte inte alls att de tack vare sin akademiska bakgrund skulle ha haft någon som helst fördel – tvärtom upplevde majoriteten av deltagarna sig som helt neutrala och menade att det enbart var meritokrati som gjort att de kommit dit de var. Men samtidigt beskrevs vägen in i akademin ofta i termer av ”Jag var klar med min utbildning och då såg institutionen till att ordna en doktorandtjänst åt mig”.

När Lovise Haj Brade påpekade att det kanske inte är slump att tjänster uppstår när rätt person behöver dem så fick hon visst medhåll från deltagarna på en generell nivå, men få kunde se att det haft någon betydelse i det egna fallet.

Det förvånade Lovise Haj Brade att så få av hennes intervjupersoner faktiskt reflekterade så lite över vilken betydelse som deras bakgrund hade haft för deras karriär. Efter ett par intervjuer som inte gav särskilt mycket började hon använda sig av en mer konfrontativ metod som hon kallar ”glädje-dödaren”. Den går ut på att hon ifrågasätter deras berättelser och att de fått sin anställningar enbart på meriter.

– Jag försökte pressa dem lite för att få fram en reflektion. I några fall satt de på samma kontor som en av deras förälder haft och med ett porträtt av dem på väggen och berättade gärna om spännande, intellektuella samtal i barndomshemmet. Man kan tycka att det borde legat nära tillhands att i alla fall kunna diskutera om ens bakgrund haft betydelse för ens karriär inom samma fält som föräldrarna, men så var det inte.

Lovise Haj Brade säger att det blev extremt dålig stämning när hon började med ”glädjedödarmetoden”.

– Det fanns dem som ställde sig upp och skrek åt mig. Det var tydligt att mina informanter upplevde det som väldigt jobbigt och provocerande att få sin neutralitet och självständighet ifrågasatt, men för mig blev dessa reaktioner också en indikation på att det fanns något att undersöka.

Och metoden gav resultat. Efter utbrotten blev samtalen mer reflekterande. Antingen i direkt anslutning till intervjuerna eller i efterhand per mail.

Lovise Haj Brade har inte bara använt sig av en ganska kontroversiell metod i sin forskning. Hon har också använt sig av ett annorlunda sätt skriva. Bland annat består sammanfattningarna efter flera kapitel av en fiktiv intervju där hon själv låter sig intervjuas av en oförstående praktikant på en fiktiv universitetstidning. Sammanfattningen är journalistpraktikantens slutartikel.

På vilket sätt tror du att din forskning kan bidra till breddad rekrytering?

– Jag hoppas att min forskning kan bidra till att vi i högre grad börjar vända blicken mot oss själva och lägga mer krut på att ifrågasätta det bestående snarare än att hjälpa ”de som ska in” att bli mer som vi är.

 Text & foto: Ulrika Oredsson