Forskning, Medicin

Kirurgbrist hotar världshälsan

Varannan gravid kvinna som behöver kejsarsnitt har inte möjlighet att få det. Fortfarande saknar de flesta människor i världen tillgång till säker kirurgi, med miljontals dödsfall och funktionshinder som följd varje år. Som barnkirurg ville Lars Hagander hitta sätt att hjälpa och han har också åkt världen över för att operera. Men naturligtvis räcker det inte. Det behövs en större förändring.

Lars Hagander är ledare för WHO:s nya centrum för kirurgi och folkhälsa vid Lunds universitet. Foto: Åsa Hansdotter

Inte ens om alla nyexaminerade läkare i hela världen de närmaste fem åren skulle utbilda sig till kirurger eller anestesiologer, skulle det täcka världens behov

Det säger Lars Hagander, som är ledare för WHO:s nya centrum för kirurgi och folkhälsa vid LU.

Det blir otäckt när människor med kirurgiska problem inte får den hjälp de behöver. I fattiga länder, framförallt i Afrika och Asien, är behoven stora inom förlossningsvård och barnkirurgi. För även om barnadödligheten har gått ner i världen, så ligger spädbarnsdödligheten fortfarande kvar på nästan oförändrad nivå. De stora problemen för patienten är avståndet till sjukhus, bristen på kirurger och att kunna betala för behandlingen. Utmaningar för kirurgen är främst svårigheter att övervaka narkosen och bristen på blod.

– Vi ser obehandlade frakturer, brännskador och missbildningar. Försummade sår, fördröjda kejsarsnitt. En handfallenhet inför cancerdiagnostik och behandling, och närmast en epidemi av narkoskomplikationer. Barnen kommer också till sjukhuset så sent att de är väldigt sköra. Tidspressen är uppskruvad och normalt relativt ofarliga operationer blir då farliga.

Känslan av otillräcklighet gjorde att Lars Hagander ville förändra systemen bakom. Det som hade börjat med att han hjälpte till rent handgripligen, blev nu en forskarinsats för en mer hållbar förändring.

– Vi kirurger måste lyfta blicken från operationsbordet. När det gäller global hälsa så tänker många på vaccinationer, rent vatten och läkemedel, men det räcker inte med bara internmedicin om man vill uppnå folkhälsomålen. Få tänker på kirurgi förutom när det gäller katastrofer och då blir det en punktinsats. Men däremellan finns det ju en vardag och patienter som drabbas i onödan.

Bland annat står hans forskargrupp bakom det internationella samarbetet The Lancet Commission on Global Surgery som 2015 identifierade kirurgins förutsättningar som en försummad del av sjukvården i låg- och medelinkomstländer. Enligt rapporten måste antalet kirurgiska ingrepp öka med över femtio procent för att rädda liv och före-bygga funktionshinder.

– Forskningen driver förståelsen vidare och vi har försökt att använda den till att påverka, upplysa och ställa till svars. Det har saknats metoder för hur länder bäst kan mäta, utvärdera och planera för kirurgisk vård.

Genom samarbetet med WHO har Lars Hagander fått nya möjligheter i sin forskning – dels genom tillgång till data, dels för att forskningsrönen kan kommuniceras ut till hälsoministerier i respektive land på ett helt annat sätt.

– Det är tredje uppgiften deluxe, lite i Hans Roslings anda, vi visualiserar data och påpekar kunskapsluckor. I processen -engagerar vi just de som vi vill påverka genom att forska tillsammans med de länder som står för förändringspotentialen. Det finns en före-ställning om att kirurgi skulle vara opassande kostsam för fattiga länder – men nål och tråd är lika lönsamt som vaccinationer. Avkastningen på investeringar är skyhög, och det blir definitivt dyrare att hoppa över.

En av de centrala tankarna i att snabbt öka tillgången till kirurgi är task-shifting. Man utbildar helt enkelt någon som inte är läkare till att kunna utföra vissa operationer. Detta är en provocerande tanke för många. Lars Haganders uppgift som forskare är att förstå hur mycket man kan kompromissa med säkerheten.

– I Sverige handlar kirurgi så mycket om kvalitet – man ska vara specialist, säkerheten ska vara max och allt måste vara topp. Vi har svårt att föreställa oss gamla tiders svenska fältskär. Men i fattiga miljöer är utgångspunkten en annan och det tvingar fram oortodoxa lösningar. För patienternas skull måste man bemöta de starka invändningar som finns med forskning och kunskap. Just nu måste vi arbeta både akut och långsiktigt inom de ramar som finns. Då kommer vi en bit på väg, avslutar han.

Åsa Hansdotter

MER OM Lars Hagander

Ålder: 43 år

Familj: Hustrun Kathy och barnen Tom 17 år, Elliot 14 år, och Jonathan 12 år

Yrke: Docent i pediatrik och över-läkare i barnkirurgi

Aktuell: Ledare för nya WHO -Collaborating Centre for Surgery and Public Health vid LU

FAKTA – WHO Collaborating Centre for Surgery and Public Health 

• WHO Collaborating Centre for Surgery and Public Health med fokus på global kirurgi invigdes i september 2017 och är ett samarbete mellan Världshälso-organisationen och Lunds universitet.

• Genom bland annat arbetet i Lars Haganders forskargrupp har kirurgi -nyligen blivit ett prioriterat område för WHO.

• Forskningen ska ge kunskaps-underlag om hur länder bäst kan mäta, -utvärdera och planera kirurgisk vård.

”Kirurg light” med rätt att rädda liv

Seibatu Sia Kemoh är 26 år och född i Sierre Leone. Foto: Magnus Endal/capacare

Seibatu Sia Kemoh är 26 år och född i Sierre Leone som har ett av de största behoven av kirurgi i Afrika. Hon arbetar som community health officer, med en utbildning motsvarande en svensk distriktssköterska. Nu har hon precis slutfört den tvååriga kirurgiska utbildning som ges via en norsk välgörenhetsorganisation, CapaCare, vilken Lars Haganders forskargrupp är med och utvärderar.

– Människor på landsbygden i Sierra Leone, kan inte alltid ta sig in till sjukhuset för att bli opererade. Jag ville delta i programmet för att kunna hjälpa till med mindre kirurgi – framförallt när det blir komplikationer i samband med förlossningar, säger Seibatu Sia Kemoh.