Forskning, Humaniora

Självbiografiska serier tar upp svåra ämnen

Tecknade serier för vuxna är inte längre en subkultur för serienördar utan en etablerad konstform. Nina Ernst är den första litteraturvetaren som undersökt självbiografiska serier som ofta tar upp utlämnande och tunga ämnen.

Nina Ernst har studerat självbiografiska serier av Malin Biller, Mats Jonsson och Simon Gärdenfors.

– Det begränsande utrymmet och det omedelbara i bilden gör mediet mer intensivt och drabbande. Det talar till känslorna precis som poesin och det skapar en emotionell autenticitet, säger Nina Ernst, som i sin avhandling ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige” undersökt hur självbiografiska serier utvecklats och vilka berättargrepp de använder.

Intåget av serieskolor under 90-talet och seriers omedelbarhet är en del av förklaringen till att dess kulturella status höjts. Det har funnits serieskapare som tecknat självbiografiskt under lång tid, men genren har nu fått ett rejält uppsving.

– Efter 2010 blir berättelserna längre och mer komplexa. Trenden med att berätta om sitt eget liv syns också inom prosan under de här åren som till exempel i Knausgårds böcker, säger Nina Ernst.

Malin Biller.

Hon har valt tre serietecknare vars verk hon studerat närmare – Mats Jonsson, Malin Biller och Simon Gärdenfors.

Typiskt för genren är just det nakna självutlämnandet och ofta teman som har med en svår uppväxt att göra: psykisk ohälsa, komplicerade föräldrarelationer och flykt. En gemensam föregångare till de som tecknar självbiografiskt idag är Art Spiegelmann. I sitt Pulitzerbelönade verk ”Maus” från 1992, tecknade han självbiografiskt och om sin far och Förintelsen. Då var det nytt att teckna om det allra svåraste.

Kroppen är väldigt central i de flesta av de här självbiografiska serierna. Kroppsgestaltningen används för att avidealisera, visa på utsatthet, sjukdomstillstånd eller sexualitet. Inte sällan vill man också bryta mot tabun.

Mats Jonsson.

– I Malin Billers bok ”Om någon vrålar i skogen” problematiseras till exempel sexualiteten genom att visualisera både pappans övergrepp och upptäckten av sexuell njutning via en onaniscen, berättar Nina Ernst.

Det är också vanligt att man förfular sig själv och bryter med schablonbilder. Man beskriver sina egna tillkortakommanden, hur man mår dåligt och att det trots allt är okej. Detta har både en avdramatiserande och befriande effekt på läsaren.

– Mediets möjligheter med både bild och text är i samspel med vår visuella tid. Det ständiga flödet av information gör att vi inte längre har samma tid och ork med långa texter, tror Nina Ernst. Kombinationsmediet får effekt i en sådan tid, fortsätter hon.

Simon Gärdenfors.

Många av de kvinnor som är aktiva idag har gått serieskolan i Malmö och den tidigare dominansen av unga vita män har minskat.

– Iranskfödda Raksha Razami, skriver om sin flykt till Sverige, om mobilitet och om att skapa ett nytt liv här. Hon är en av de första svenska serieskaparna med invandrar- och flyktingbakgrund. Men fler är på gång nu, berättar Nina Ernst.

Text: Gisela Lindberg,  Foto: Kennet Ruona