Forskning, Samverkan, Teknik

Tema: – Komplext samspel mellan forskning och beslutsfattande

– En del av oss forskare har en omedveten föreställning om att påverkan är en linjär process som börjar och slutar med en överlämnad rapport. Så är det ju inte. Idéer rör sig betydligt mer komplext och i samspel mellan forskning och beslutsfattande, säger Lars J. Nilsson, professor i miljö- och energisystem på LTH.
Han och hans kolleger får dock mycket beröm just för en rapport. Den handlar om hur Sverige kan nå nollutsläpp och tycks verkligen ha nått fram.

Lars J Nilsson

Lars J Nilsson. Foto: Kennet Ruona

Lars J. Nilsson var projektledare för LETS-2050 som avslutades för två år sedan. På uppdrag av bland andra Naturvårdsverket analyserade en grupp forskare hur Sverige kan gå till väga för att nå målet om nollutsläpp av koldioxid år 2050.

– Projektrapporten är ett av de bästa sätten frågan har hanterats på i Sverige, säger Stefan Nyström, kanslichef på miljömålsberedningen. Faktum är att slutrapporten är en av de mest välformulerade jag har läst. Många av rekommendationerna har gått rakt in i vår egen slutrapport på samma tema till riksdag och regering.

Ett sådant resultat av en forskningsrapport räcker långt, menar Nyström.

– Men det är också viktigt att tidigt ha klart för sig vilka avnämarna är och förstå deras verklighet. Då ökar chansen att man skriver på ett språk som mottagaren förstår. Kanske finns ingen tydlig mottagare i början, men då ska man åtminstone ha det klart för sig, säger Stefan Nyström som tidigare var vice ordförande på forskningsstiftelsen Mistra och även då läste många forskningsrapporter.

Lars J. Nilsson har själv hört på omvägar att LETS-rapporten varit populär. Det faktum att han sedan dess involverats i diverse evenemang och träffar med politiker från båda blocken och fått fler uppdrag i liknande riktning tyder på att det finns ett sug efter kunskap i frågan.

Men att påverkan inte är en linjär process är alltså något han vill understryka.

Ett exempel: i LETS2050-projektet intervjuades bland annat 60 tjänstemän och politiker. En bieffekt av att dessa konfidentiellt fick sätta ord på sin kunskap och sina åsikter om klimatpolitiken med en kunnig forskare som lyssnare och utfrågare kan ha inspirerat till nya idéer och synsätt, anar Lars J. Nilsson.

Lite tur hade de också med den uppskattade rapporten. Timingen var helt rätt, skulle det visa sig. Snart efter att LETS-programmet startade år 2009 fick Naturvårdsverket i uppdrag att göra ett underlag till svensk färdplan för nära-nollutsläpp till 2050, och förra året fick miljömålsberedningen i uppdrag att utreda hur ett klimatpolitiskt ramverk för en långsiktig klimatpolitik ska kunna utformas.

Kristina Lindgärde

Behöver forskaren förändra sin roll – och i så fall hur?

Lars J. Nilsson: – Jag vill vända på frågan. Jag ser ofta hur finansiärer och andra lägger hela ansvaret för samverkan på forskarna och inte reflekterar över sin egen roll och ansvar för att engagera sig i forskningen och inhämta kunskap, t.ex. genom att åka till möten i Lund. Mer ömsesidighet måste till.

Övriga artiklar i LUMs tema ”Hållbart” se Dags att handla – för vem?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *