Humaniora, Samverkan

Viktiga vittnesmål digitaliseras

Ravenbrückarkivet på UB är världsunikt. Ingen annanstans har man samlat in en sådan mängd vittnesbörd från koncentrationsläger, så tätt inpå fångarnas fruktansvärda upplevelser. Nu blir deras berättelser från Ravensbrück tillgängliga digitalt, så att vem som helst kan söka i arkivet.

Håkan Håkansson BRED

Ravensbrückarkivet väcker stort intresse i USA och lockar även till sig donationer därifrån, berättar Håkan Håkansson.

Jadwiga Kurowska har kopplingar till Ravensbrückarkivet både genom sin polska mor och far. LUM träffar henne i UB-parken en solig vinterdag med gnistrande snö. Här älskade hennes föräldrar att vara, att besöka och läsa på UB.

– Min mamma satt i Ravensbrück, med sina två systrar och sin mor. Där hamnade de för att morfar var aktiv i motståndsrörelsen. Morfar torterades och dog redan i de inledande förhören. En av mammas systrar dog i fånglägret, bara 22 år gammal. Men de andra överlevde tack vare att de hade varandra och nära vänner i lägret, som hjälpte dem, säger hon.

Jadwiga Kurowska

Jadwiga Kurowska, vars pappa Bozyslaw Kurowski var med och byggde upp Ravensbrückarkivet.

Till koncentrationslägret i Ravensbrück skickades kvinnor och barn. Även Jadwiga Kurowskas pappa Bozyslaw satt i olika koncentrationsläger mellan 1939–1945. Han arresterades en morgon, som en av 1.500 unga män, varav många akademiker, lärare och präster, som fördes bort och sattes i fångenskap för att knäcka det polska folkets motstånd i de områden som var ockuperade av Tyskland.

– Det är viktigt att komma ihåg att det som började med förföljelse av judar, också drabbade andra som till exempel romer, homosexuella, aktiva i motståndsrörelser, handikappade och andra grupper, säger hon.

När Jadwigas pappa hårt prövad kom till Sverige 1945 fick han i november samma år ett uppdrag genom en svensk statlig kommission. Eftersom han hade varit advokat i Polen före kriget och fick han nu som en av nio tidigare lägerfångar i uppgift dokumentera vad som hade skett i främst Ravensbrück. Han och hans välutbildade medarbetare intervjuade över 500 kvinnor och män som nyligen hade kommit med vita bussarna till Sverige. De använde sig av frågor som var baserade på metodologiska anvisningar, framtagna vid Lunds universitet av professor Sture Bolin. De tog sitt uppdrag på yttersta allvar.

– Det är unikt att intervjuerna gjordes så tätt på kriget, inom ett par månader och utifrån ett samarbete med universitet. Den som intervjuade kommenterade och bekräftade också fakta när det var möjligt. På ett ställe har min far intygat att uppgifter om en dödsmarsch till Schwerin stämde. Han visste, för han tvingades gå den själv.

Många små och några större donationer har gjort det möjligt att översätta och digitalisera Ravensbrückarkivet. I arkivet finns förutom de 500 intervjuerna även teckningar, brev, läroböcker och receptböcker. Det finns också noggrant skrivna listor över vilka som satt där. När de dog, ströks namnen över. Håkan Håkansson, som leder Ravensbrückprojektet vid UB, packar upp tättskrivna intervjuer och andra föremål på ett bord och visar oss.

Ravensbruck bocker

Kvinnorna tillverkade läroböcker och undervisade barnen i hemlighet. Här har boken klätts in i fångdräktstyg.

– Kvinnorna tillverkade egna läroböcker och undervisade barnen i hemlighet, säger han och visar en lärobok där randigt tyg från en fångdräkt använts till bokpärmarna.

Flera gånger i månaden hör folk av sig till UB, de flesta från utlandet, och vill söka i arkivet. Oftast är det en anhörigs historia man letar efter.

– Det har varit svårt att hitta bland intervjuerna, som består av 5000 pappersdokument på polska, som nu översätts och digitaliseras. I oktober öppnar vår digitala portal, där vem som helst kan söka: -forskare, elever, släktingar, säger Håkan Håkansson.

Utöver intervjuerna digitaliseras ett urval av de övriga dokumenten, bland annat poseiböcker, läroböcker och transportlistor. Men att översätta hela arkivet är inte möjligt eftersom det består av 100.000-tals sidor. Både Jadwiga Kurowskas mamma och pappa är nu borta, som de flesta som kunde berätta om livet i koncentrationslägren. När de levde var det viktigt att de fick vittna om och berätta om sina upplevelser.

– Men nu berättar jag och mina tre syskon. Det är viktigt att historien blir levande för att dessa fasansfulla lidanden inte ska upprepas. Genom att inrätta koncentrationsläger skapades ett system som fick människor att göra sin plikt genom att ta livet av andra. För att nya generationer ska kunna ta till sig historien krävs att vi berättar om de stora sammanhangen, men också berättar om enskilda människors livsöden, säger Jadwiga Kurowska.

Ravensbrückarkivet har avsatt pengar för att göra just det, genom en dokumentärfilm.

– Vår dröm är förstås att hitta någon som ännu är i livet till dokumentärfilmen, och som blev intervjuad efter kriget. Det är inte helt omöjligt för många av dem var mycket unga kvinnor, säger Håkan Håkansson.

När arkivet är digitaliserat kommer UB också att utöka den verksamhet som riktar sig till skolor. Idag använder sig Katedralskolans spetselever i historia av arkivet och Håkan Håkansson hoppas utöka till många fler skolor. Jadwiga Kurowska kommer ihåg när hon gick i sexan och skulle börja läsa om andra världskriget. Inför klassen ställde läraren frågan om det stämde att båda hennes föräldrar suttit i koncentrationsläger.

– Jag blev alldeles stum och kall. Än idag känner jag sorg när jag pratar om det lidande som mina föräldrar var igenom. Men också stolthet över det mod de båda visade och som de har gett vidare inom familjen och till andra. För mig innebär det modet att ställa frågorna, att inte acceptera ogrundade eller falska påståenden.

Mamma Maria Kurowska dedikerade sitt liv till att hjälpa andra, i koncentrationslägret och senare i Sverige. Som utbildad sköterska såg hon ofta vad medfångarna behövde.

– Hon var den modigaste människa jag känt. Hon var tystlåten och tog inga stora ord i mun, men utsatte sig för enorma risker för att hjälpa andra. Vid ett tillfälle lyckades hon i hemlighet vaccinera sina medfångar mot tyfus, säger Jadwiga Kurowska.

Skuggorna från föräldrarnas fasor under kriget märktes också i barndomens tystnader, i det man inte pratade om.

– Min mamma sa att vi fick fråga henne vad som helst. Samtidigt visste vi att hon drömde fruktansvärda mardrömmar efteråt, säger hon och minns hennes plågade ansikte vid frukostbordet efter svåra nätter.

Text och foto: Jenny Loftrup